Fredagsdepp och graviditetshormoner i en härlig kompott. Säkerligen inte värt att läsa. Så sluta här.
Tänk om det fanns en graviditetshormon för väntande män också. En hormon som gjorde att det förstod vad en havande kvinna går igenom. Att deppighet, tjurighet och ledsamhet är något man inte alltid kan styra över.
Och jag som dessutom är en känslomänniska gravid eller inte reagerar om ännu starkare när hela kroppen spritter av hormoner.
Om man som Man, pojke, kille kunde förstå en känsla. Att just en specifik känsla kanske inte alltid går att
förklara eller göra något åt.
Jag som vanligtvis varken är svartsjuk, bitter eller långsint, helt enkelt inte kan släppa.
Släppa den där känslan.
Jag vill inte känna och jag vill inte få anledning att om och om igen känna.
Istället för att döma och tycka att jag löjlig. Kan man inte bara försöka förstå.
Att den där känslan gör mig obekväm, oförstående och ibland även ledsen.
Men du vill inte förstå. Inte heller acceptera.
Bara låta det vara. För att istället övertyga mig och invagga mig i den trygghet jag behöver.
Som jag förtjänar.
Motarbeta och avfärda inte. Led mig istället in på en ny väg.
En annan väg. En trygg väg.
Där känslan kanske kan anta ny form, ändra skepnad.
Till något som inte får mig att känna. Helst inte alls.
Istället för att undanhålla en sanning. Skapa den inte från början.
Bara låta det vara?
Tills jag fått ordning och fason på känslan, av den trygghet jag vill bli erbjuden.
Jag tror inte du kan förstå vad den gör mig. Vad den gör mig just nu.
Bara så där, helt plötsligt skapas flera och flera tillfällen för känslan att dyka upp.
Snälla låt mig slippa. Jag förtjänar den inte.
Du är stark och envis, du klarar det här, och snart blir det bättre. Kom ihåg att du har alltid oss var vi än är.
Kram mappa
I know the feeling...<3 tur att vi har varandra Jessica:)
