Jag hatar måndagar! Första dagen på veckan och man går med vetskapen om att heeela jävla arbetsveckan återstår. KUK! Rent ut sagt. Nu vart bloggen icke barnvänlig heller!

Sista tiden har varit fantastisk. Köpt nytt hus, nedkomsten närmare sig mer och mer, planera inför nya huset växer för varje dag. Allt känns kanon!

MEN, idag är en skitdag!
Trött, less och allmänt slut. Att fortsätta arbeta i den här takten lär min kropp inte orka så länge till. Hur gärna jag själv än vill. Men nästan hela oktober har jag tänkt härda ut sen ska jag bara jäääsa inför flytt och babyleverans.

Det finns en del baksidor med att vara på tjocken har jag märkt, ännu en gång.
Som att tex raka pingvinen. Jag gjorde det häromdagen eftersom att det började bli en igenväxt snårskog.
Och än tänkte jag inte börja sexvägra! Hursom, jag såg inte ett skit!!!!
Och stå med en vass hyvel runt det känsligaste man har och enbart gå på känsla känns ju sådär. Och jag vägrar erkänna för mig själv att spegeln måste fram snart. Jag är fortfarande smärt eller? Om jag nu någonsin varit det dvs. Mindre mage vilket fall.
Sen då när man ska raka benen. Då kan man ju inte dra upp benet eller böja sig fram som vanligt så man får sitta som en jävla sumobrottare?

Absolut ingenting passar längre, ingenting sitter skönt. Inte en trosa, inte en bh, inte ens strumporna?
Konstant tuttstånd har jag oxå. Jag springer runt och ser ut som en galen kåt kärring hela dagarna.
Baaaaah!

Jag har dessutom gått upp 7 kilo. Helt normalt, jag vet. Men hälften av det där sitter inte på magen utanpå överarmarna och hakan. Som ett smäck!
Tuttarna har jag stoppat in flera tusentalskronor och smärta i. Mmm och dom sitter ju där som satt?
Jisses! Tur att jag får kirra det efter graviditeten så man kanske blir hyffsat nöjd igen!

Varenda gång jag ska gå på toa och göra nummer två så passar våran bebis på att leva rajtan tajtan. Hur lätt är det då att koncentrera sig?
Varenda gång jag sitter och äter så är det samma sak, vill bebisen att mamma ska få upp maten samma väg jag försöker få ner den?

Nåja slutgnällt!

Kanske ska peta in några mysiga stunder istället.
Våran lilla liten hickar. Ofta. Jag har börjat urskilja det till 100% nu till skillnad från tidigare då jag bara anat det. Ganska häftig känsla faktiskt.
Jag kan känna och även berätta för Daniel hur barnet ligger. Vilket håll den har huvudet åt osv. Vilket gör att det känns ännu mera verkligt.
Och nu kan även Daniel känna de riktiga sparkarna och inte bara puffarna och rörelserna.
Och det är roligt!
En kollega garvade på åt mig på jobbet häromdagen. Han stod mittemot mig och såg hur det rörde sig för fullt i magen. Han stod säkert på ett par meters avstånd oxå. Att det syns så tydligt hade inte slagit mig :).
Sen svarar ju lilla liten på beröring oxå, men det har jag nog kanske bara missat att skriva för det var längesen det började hända med jämna mellanrum. Men jag är ju inte den som är feg när det kommer till att peta till lite på magen heller :).
Daniel kom hem och jublade häromdagen och sa att barn som är livliga i magen oftast är lugna när det föds?
Jag tror nog inte nå jättemycket på den jag inte. Lova var lugn i magen och är och har aldrig varit ett "livligt" barn. Så den teorin dödade jag :D. Eller?? 

Förutom att Lova inte alls var lika livlig i magen så känns allt nästan precis likadant.
När jag väntade Lova så stämde allt in som stod ang "vecka för vecka" alltid in ungefär 1-2 veckor framåt. Alltså nu när jag är i v 23 så stämmer 24 in bättre osv. Så var det då oxå och hur gick det?
Det oroar mig. Jag vill verkligen, verkligen få uppleva en "riktig" förlossning den här gången.
Där gravditeten är så gott som full gången och man får det där efter-myset med barnet när det kommit upp på magen. Det har jag inte fått vara med om. Jag hoppas innerligt att jag får det den här gången!

Nej nu får det vara slutdravlat för vem fan orkar läsa ända ner hit?