Vet inte vart jag ska börja. Var på möte igår med mina chefer b la. Vi var och åt lunch sen hade vi möte efteråt.
Började känna mig konstig. Som att jag somnade, vaknade till, det svartnade för ögonen. Som att jag skulle till och svimma om och om igen. Det var fruktansvärt otäckt.
Skulle jag dessutom sätta mig och återberätta mötet så kommer jag nog inte ihåg nånting.
Ringde till Danne så han kom och hämtade mig. Vi åkte direkt till akuten.
Fick självklart komma in direkt. Medvetandebortfallen fortsatte att komma även där.
De gjorde en massa tester osv. Ena läkaren trodde att det kunde vara epilepsi??!
Mamma, Lova och Pappa kom sen under kvällen. Men de var tvungen att åka sen. Det var mycket känslosamt, jag har ju inte träffat Lova på 2 veckor. Men vad gör man :(.
Mamma och pappa tog med sig Lova hem och sov över hos oss. Tack! 
Jag fick ligga kvar på MAVA, Medicinsk Akutvårds avdelning. Uppkopplad med ett s.k mini EKG mot en monitor där de hela tiden kunde bevaka hjärtat.
Daniel var kvar ända till efter Idol, sen fick han lov att åka hem. Det var urjobbigt att vara kvar där ensam.
Det har vart en hel del tårar, både av panik och oro.
Men bebisen har det varit full kareta på hela tiden så h*n verkar må toppen och det är huvudsaken.

Allt kändes bra och jag fick åka hem idag. Läkaren kunde inte finna något fel. Alla prover såg bra ut och min hjärtrytm var perfekt. Blodtrycket något lågt men bra.

Daniel hämtade mig idag. Skönt att få komma hem samtidigt som att det känns drygt att inte veta vad det beror på. Speciellt nu när jag kännt av det igen. Det kommer och går hela tiden. Det är som om jag är i min bubbla och inte riktigt uppfattar allt annat runt i kring.
Läkaren ordinerade mig mycket vila och om attackerna blev jobbiga och intensiva så skulle jag komma tillbaka igen.

Jag vet inte hur det känns nu. Jag har fått läsa texten om och om igen. Jag är trög, väldigt trög. Jag hänger inte med lixom. Just nu önskar jag bara att det ska bli bra. Känner mig ledsen och nedstämd.
Det är inte ett dugg kul.

Men Daniel då, vilken fantastisk människa. Så orolig, så omtänksam. Han har verkligen visat att han är beredd att göra allt. För mig. Ingenting vore jag utan dig. Jag har sen bara igår börjat se på dig på ett helt annat sätt. Ett ännu bättre sätt än tidigare. Du är en underbar människa med ett hjärta av guld. Och lyckan är att du är min!

I nöden prövas vännen sägs det, även partnern tydligen :P.
Hursom efter regn kommer solsken, hoppas jag! Pöss




Har precis sett Hanna Montana med min underbara dotter.
Den här låten har iof hörts tusentals gånger förut. Men texten går rakt in i hjärtat, i alla fall in i mitt.

"Every long lost dream led me to where you are
Others who broke my heart, they were like northern stars
Pointing me on my way into your loving arms
This much I know is true
That God blessed the broken road
That led me straight to you"