Vilket jag inte räknar med att någon är intresserad av.
Jag har pratat mycket och länge med en gammal vän idag. Där jag själv kan få mig en dos kritik ibland. Vilket många gånger är välbehövligt.
En vän med sunda värderingar och där det alltid erbjuds rak och ärlig kommunikation.
Varför är det inte alltid så?

Falskhet
Passar man bättre in om man alltid lindar in, förfinar, låter bli och är falsk istället?
Jag kanske ska byta taktik. Kanske inte vara ärlig. Säga saker som jag inte menar. Låtsas hålla med fast jag tycker något helt annat. Sluta stå för vad jag själv tycker och anser.
Det verkar ju fungera bra för så många andra. Men borde man inte förlora på det i slutändan?
Nu anser ju jag att man inte kan vara för ärlig. Utan att alla inte kan hantera det bara.
Man behöver inte alltid säga vad man tycker, helt sant. Men är det så fel att göra det egentligen?

Skitsnack
Jag pratar gärna både om och med. Men ALDRIG skulle jag ljuga om jag sen hamnade i en situation där jag blir ställd mot väggen och är tvungen att stå upp för det jag har sagt. Och vet ni vad, aldrig har jag gjort det heller!
Sen är det ju inte alltid fair play att tala om andra. Men det gör vi alla, någon gång. Att gotta sig andras misslyckande hör nog till ren mänsklighet ibland. Kanske är det en av de få gånger man själv kanske uppskattar vissa bra saker i sitt eget liv.
"Snacka gärna skit, gör det. Gör det om mig också om det får dig att må bättre. Men stå för det den dagen jag får reda på det". Vore det inte enklare om det vore så?
Och återigen, det är skillnad på skitsnack och åsikter. Och alla har vi rätt till våra åsikter.
Men varför ha dom om man inte vågar stå för dom?

Tillit
Vet man egentligen vem man kan lita på? Kan jag lita på den som aldrig någonsin säger det rakt ut till mig? Eller kan jag lita på den som alltid säger som det är, som den tycker?
Om en person gör mig något medvetet och sen inte står för det. Inte ens år efteråt. Kommer mitt förtroende aldrig att bli desamma. Men har man gjort något och rakryggad står där, hur jobbigt den än är och säger som det är. Så finns det ett stort utrymme för förlåtelse. Eller?

Förlåtelse
Kan man alltid förlåta, oavsett vad? Kan man alltid bli förlåten?
Det trodde jag och det gjorde jag. Hur gick det?
Orkar man gå och vara bitter och hatisk för evigt? Tar inte det mer energi än att vara glad åt det lilla?
Varför är det ibland så svårt att be om förlåtelse?

Missförstånd
Missförstånd sker alltid. Måste man alltid vara så snabb att döma? Kan man inte ta reda på hur det ligger till först.
Om Prins Bertil säger till dig att jag har sagt att du är ful; Kan du inte fråga mig först innan du går till alla andra och pratar illa om mig? Om jag nu skulle ha sagt en sån dum sak så får vi väl hoppas att jag har en bra förklaring.
Annars kan man ju börja ifrågasätta ens motiv, ja.
Annars kanske det i slutändan är ett enda stort missförstånd som längs vägen blivit så infekterat att det blir svårläkt.

Elakhet
Jag kan vara riktigt elak. En riktig bitch. "Behandlar du mig bra, behandlar jag dig bättre. Behandlar du mig illa, behandlar jag dig värre".
Jo nog är jag lite sån. Men har det gått så långt att jag helt tappat respekten. Att jag helt enkelt skiter fullkommligt i dig. Så skyr jag nog inga medel. Men nånstans så har jag min moral, även om jag glömmer bort den ibland.
Jag har själv blivit så jävla bränd. Av vänner. Av nära vänner. Och inte ett ord har jag yppat. Fast du kanske avslöjat mina innersta hemligheter så har jag inte sagt ett ljud. Varför? Jo jag har en liten gnutta moral.
Men en dag kanske jag tröttnar också...en vacker dag.

Ånger
Jag har gjort mycket dumt i mina dar. Mycket jag ångrar och jag har stått min kast. Jag kan få ångestattacker flera år efteråt. Mest över att jag inte kan göra vissa saker ogjorda.
Men aldrig, aldrig i mitt vuxna liv har jag medvetet gjort något för att såra någon annan. 
Framförallt inte mot mina vänner. Men vem är perfekt?
Aldrig fäller jag medvetet syrliga kommentarer på bloggen, i sms, telefon osv om det inte är befogat. Aldrig skriver jag medvetet i gåtor för att få mina vänner att känna sig illa till mods.
Men det betyder inte att jag inte fortfarande gör saker jag ångrar ibland.

Ärlighet
Varar inte den längst?
Om man nu kommer till en punkt där man bestämmer sig för att lägga om livsstil, växa upp tex. Ser man inte till då att städa ur garderoben ordentligt?
Eller se till att liken är väl begravda? Eller blir man en bättre person bara för att man en dag bestämmer sig för det? Fungerar det så?
Jag ljuger ibland. Det gör jag. Till exempel när det kommer till att skydda en vän. Skydda en annan väns hemligheter. Och vita lögner har man ju på lager. Men vita lögner drabbar heller ingen annan. 

Om att ta åt sig
När facket tex skriver ett kollektivavtal så äger facket tolkningsrätten till innehållet.
Och av erfarenhet så har man ju lärt sig att man själv och andra tolkar folks inlägg hej vilt.
Jag tycker inte att man ska behöva skriva "Det här är inte riktat mot någon speciell".
Och även om man gör det så fattar ju vissa att så är inte fallet.
Jag skrev inte det här inlägget av någon speciell anledning. Inte heller i tron om att jag själv är bättre eller sämre än någon annan. Men självklart finns det bidragande faktorer till mina funderingar och reflektioner.
Och är det så att man nu känner sig träffad i alla fall så finns det kanske en anledning.
Och svaret på varför sitter inte jag på, det gör endast du själv.

Slutplädering
Alla dessa saker hänger ju faktiskt ihop. Inte heller är det så lätt att kategorisera dom. En del av allt passar ju även in under andra rubriker. Alla dessa är väl en del av vad som kallas byggstenar. För att lyckas med en relation. Vän, livskamrat, föräldrarskap osv.
Perfekt är den som alltid vet vad som är rätt. Som alltid vet hur man ska hantera saker på rätt sätt.
Men finns det någon sådan? Det här inlägget är inte fullt ut jag.
Det finns saker jag skulle vilja bli bättre på. Det finns även saker jag skulle vilja bli sämre på.
Många nitar går man på. Många smällar blir det.
Men jag tar tex hellre en smäll för att jag varit "för" ärlig. Än för en sak jag inte vågat stå för.

Man utvlecklas och lär sig nya saker varje dag. Man lär sig se saker ur nya perspektiv. Och ofta upptäcker man sidor hos personer man inte visste fanns. Även hos sig själv.
Det är bara till att göra det bästa utav det. Och det går ALLTID att förändras till det bättre.

Försöka duger!