Lovas fina teckning på asfalten utanför våran veranda.
Hon har målat det båda färgerna samtidigt med en penna i ena handen och en i den andra :).
Inte illa



Tänk att jag varje torsdag sitter här med tokångest.
Den river och sliter i mig och jag vill bara sätta mig ner och gråta.
Jag får dåligt samvete för varje gång jag sagt:
-Jag har inte tid nu.
-Jag pratar i telefon, du får vänta.
-Mamma måste jobba...
..osv osv.
Jag tittar alltid länge efter bilen när du åker iväg.
Jag längtar så tills nästa torsdag. Hela mitt inre skriker efter dig!
Det blir så tomt, så hjärtskärande tomt varje gång du har åkt.
Det är så tyst. Ingen som kryper ner i soffan brevid mig. Ingen som tjatar om att hyra film, tända ljus och ha myspys.
Jag älskar våra myspys-kvällar.
Jag går av ren vana alltid förbi och kollar in i ditt rum innan jag går och lägger mig.
Och blir lika besviken på något sätt varje gång du inte ligger och sussar sött i din säng.
Du är jobbig, dryg, tjatig och gnällig. Men det är väl dom flesta 5-åringar. Och det gör inget.
Alla dina fina sidor väger upp det. Alla pussar, kramar och all den kärlek som du, mammas lilla ögonsten besitter.
Jag tror att få kan älska som du. Du kan sitta i evigheter och rabbla upp alla du älskar.
Men du är snabb med att alltid berätta att du älskar mamma och pappa mest :).
Jag saknar din närvaro, din röst och dina goa kramar.
Det känns som en förlust varje gång.
Helst av allt vill jag såklart ha dig hos mig jämt. Jag veeet att det inte går.
Men jag kan inte rå för att jag saknar dig så.
Min prinsessa, världens vackraste lilla tjej.
Jag älskar dig högre än himlen!

Jag vill att det ska bli torsdag, nu!