Imorgon är det dags för första etappen.
Minnestunden.

Just nu känns det förjävligt. Jag vill inte ens gå. Vi ska inte behöva vara med om det här.
Jag och Niklas komponerade ihop en skiva som vi ska spela i bakgrunden imorgon. Jag klarar inte av att lyssna på nån av låtarna just nu, hur ska jag klara det imorgon?
Jag har alltså med hjälp av en av mina bästa vänner fixat en skiva som vi ska spela och minnas en annan väns död? Hur fan är detta möjligt?
Jag tog med mig Lova till kontoret idag. Lova tog med sig en till nalle till Cassandra.Hon skrev i boken -Cassandra och Alexandra  Jag saknar er  Lova 4år. Så duktig. Sen så tände vi ljuset tillsammans.
Hon frågar så mycket om det. -Mamma, varför dödade tjuven dom? -Mamma, hur många får det plats i himlen?
När vi var på väg hem efteråt så hade det mörknat och Lova vevade ner rutan och kollade ut. -Mamma, där brevid månen kan jag se din vän hon som är död, Cassandra och gammelmormor oxå.
Så liten och oskuldsfull.
Jag har valt att kalla honom tjuven. För hur ska jag förklara att det var Cassandras låtsaspappa som dödade dom? Hur snevriden bild serverar man inte då?

Som om inte hela världen är helt vriden redan....

Imorgon är det alltså vårat farväl. Givetvis kommer vi alla även på begravningen. Men det här är våran stund, våran stund för dig. Jag ska försöka att läsa den där dikten. Som jag publicerat  tidigare i bloggen. Men jag är inte så säker på att jag kommer att klara av det. Kan nån jävel ge mig lite styrka?? För jag vet fan inte hur jag ska klara av det här!


Vilket sammanhägande inlägg det här blev då....

Passar på att peta in en gnutta lycka oxå. En bortglömd filur men den största kärleken av dom alla... näst efter Lova.

Så från mig till er alla... den finaste killen på jorden


Att regndroppar faller som tårarna gör, rår inte stjärnorna för.