Idag har jag talat i timmar med min granne.
Hon är betydligt äldre än jag.
Att lyssna på människor och deras berättelser om livet är kanske det som fascinerar mig mest.
Men det hänger mycket på hur berättaren är.
Hon har under 4 decennier haft två äktenskap.
-När jag var i din ålder så började jag om igen. Ny man och tre barn till.

Jag står på min nya platå.
Ostadigt, men jag står här.
Med nya insikter.
Nya erfarenheter.
Nya lärdomar.
Och andra drömmar.
Jag vet vem jag är och exakt hur jag fungerar.
Ibland vet man heller kanske inte om att man egentligen inte mår så bra.
Vilka umgås man med? Betalas räkningarna i tid? Skriker jag på barnen mer än nödvändigt? Etc.
Så jag stannar numera upp emellanåt och summerar min dag.
Reflekterar över vad jag har gjort och utvärderar hur det känns.
En del tycker att jag känner efter för mycket.
Och det gör jag.
Jag känner alltid alldeles för mycket för allting egentligen.

Jag kan tillexempel bokstavligen stanna upp mitt i lägenheten och se mig omkring.
Om det är skitigt och stökigt så är det även det inuti mig.
Och jag trivs inte när det är stökigt.
Oavsett var jag är nånstans.
Ordning och reda även om något oorganiserat.

Trots sveken granntanten utsatts för så har hon förlåtit sig själv och dom inblandade.
Även fast hon samtidigt har insett att den människan säkert inte förstår hur illa det gjorde henne just då.
Men man får aldrig bli rädd för att lita på människor.
Man måste bara lära sig att känna igen dom som aldrig någonsin skulle skada någon annan med flit.
Oavsett sett hur relationen går ut på.

Jag har mått förjävligt i flera månader nu.
Ändå fann jag styrkan att få förändringarnas vindar att blåsa min väg.
Så nu fungerar den igen.
Allt från ekonomiska bekymmer till relationer i min närhet.
Men jag är fortfarande halv.
Jag förlorade en del av mig själv.
Och litade på någon annan mer än jag litade på mig själv.
Vännerna, dom där som konstant tar emot, lyfter upp och plåstrar om.
Utan dom hade jag inte kommit ihåg vem jag var.
Och jag min lyckligt lottade jävel har vänner i världsklass.
Och hur kan jag veta det?
Jo för dom har funnits där i hela mitt liv.
Och aldrig nånsin har jag haft så höga krav på mig själv och på min omgivning.
Dessutom har jag lärt mig precis hur det ska kännas den dagen jag startar om igen.

Om man är nöjd och tillfreds med sin situation så stannar man kvar där.
Så alltet måste gå sönder av olika anledningar för att man ska komma till insikten som driver en till att trycka på reset-knappen.
Tanten vägg i vägg är rätt nöjd med sin tillvaro.
-Jag är ju för första gången i mitt liv bara jag.
Ändå tror hon att när man minst anar det så börjar allting om igen ❤

Hon skrek rakt ut och kastade alla delarna rakt emot mig.
Plötsligt stod jag där med min dotters krossade hjärta i mina händer.
Gör nånting mamma, säg nåt.
Få det allt det här att försvinna!

Så vad gör jag?
Jag som är den som förväntas blåsa bort allt det onda.
Jag kan plåstra, blåsa och krama tills det lättar igen.
Men jag kan inte göra nånting annat än att finnas till.
Lyssna, torka tårarna och faktiskt säga som det är.

Hjärtat mitt, det kommer att ordna sig.
Förr eller senare så går det över.
Men låt det göra ont nu.
Det gör ont att bli vuxen.
Det gör ont att lära känna sig själv, sina egna brister och bli medveten om sina gränser.
Vi har talat massor den här sommaren.
Vi har framförallt talat om separationsångest.
Alla känner vi av den ibland.
Men jag, hon, såna som vi.
Vi lider av det utan någon som helt pardon.

Vi talade om den gången när hon grät ända från Varberg till Kungsbacka.
Efter två veckors fantastisk semester med vänner som nästan är familj.
Det gjorde så ont att skiljas åt.
Vi talade om det när vi lämnade Öland för några veckor sedan.
En helg och separationen känns i flera dagar efteråt.
Vi är precis lika där hon och jag.
Så jag kan bekräfta hennes känslor fullt ut.

Den här gången var faran över ganska fort.
Innan dagen var över var missförstånden utredda och leendet fångade återigen hennes läppar.

Så jag blev med ens medveten om att det inte bara är mina egna sorger jag lär bära frånochmed nu.
Att bli hjärtskärande ledsen pga ett skrapat knä är ingenting i jämförelse med dom sår jag som mamma lär blåsa på i framtiden.

Så nu är det min förbannade plikt att se till att hon står sig stark.
Att hon tror på sig själv och älskar sig själv precis för den hon är.
Här lär jag komma ihåg hur stor inverkan mitt sätt att hantera situationer har som förälder.
Hur viktigt det är att jag gör det jag kan för att mina barn ska växa upp. Hela.

Och även mitt hjärta gick itu när jag stod där min min tonårings all tilltro hängandes över mig.
Människor kan glömma bort vad du har sagt.
Människor kan glömma bort vad du har gjort.
Men människor glömmer sällan bort hur man fick dom att känna.
Så jag hoppas att hon kände sig trygg.
Att mamma alltid är att lita på och ställer upp i alla väder.
Jag hoppas att hon kände det.

För mina kramar ville inget hellre än att få det onda att försvinna.
För kunde jag laga ett hjärta så skulle jag.
Även mitt eget.

Jag tror inte att hjärtat går itu.
Jag tror helt enkelt att det förstörs.
För hjärtat är inte en fysisk del av kroppen.
Hjärtat vi alltid talar om är den vi är.

En människa består av så mycket mer än en kropp med en hjärna.
Vi är våra drömmar.
Vi är delar av våran egen historia.
Vi är våra minnen.
Vi är våra misstag och våra framsteg.
Och ett riktigt hjärta utvecklas hela tiden.
Det fylls på. Det töms.
Det tillkommer alltid nya erfarenheter.
Våra förmågor förändras och vi byter intressen.
Vi kanske ändrar levnadssätt helt.
Byter jobb, flyttar till en ny stad eller börjar odla tomater på balkongen.

Vi växer och blir äldre.
Vi lär oss uppskatta nya saker och hittar emellanåt något som får hjärtat att kännas extra mycket.
Vårat hjärta består till stor del av dom vi omger oss med.
Våra familjer, vänner, kollegor och annat löst folk.
För det är ju när vi visar vårat hjärta för andra som vi får känna på deras.
Först då vet vi ju om vi passar ihop.

Ibland blir det heller inte som man har tänkt.
Ibland känns det som att hjärtat går i tusen delar.
Livet må vara fantastiskt men det är inte alltid enkelt.
Vi är även våra sorger, förluster och våra svek.
Och allting grundar sig i hur det känns i hjärtat.
Inuti oss.
I dom vi är.

Men vi går inte sönder.
Jag tror helt enkelt att man förlorar hjärtat. Hela alltet.
Och så påbörjas sakta men säkert återskapandet av ett nytt.
Ett nytt hjärta. Ett nytt jag.
Även om många och mycket förblir detsamma.
Vissa är alltid med oss.
Relationer formas om i takt med att vi förändras.
Vissa drömmer precis som vi.
Andra springer vi ifatt om och om igen genom åren.

Men visst gör det i ont ibland.
Framförallt när det sker stora och snabba förändringar.
Förändringar vi kanske inte riktigt hade räknat med. Förluster.
Men vi lever ju trots allt för dom stunder som får oss att tappa andan.
Frågan är bara hur länge man kan hålla den.
Innan det är dags att andas ut och ta ett nytt andetag.
Igen ❤