Trasig kropp och lappat sinne
PUBLICERAT: 2015-01-28 TID:< 22:54:47 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 1 Kommentarer
De senaste dagarna har jag inte härskat över min egen hjärna.
Inte alls faktiskt.
Slavat är vad jag har gjort.
Agnes la vackert orden i mun på mig idag, man vill inte leva men man vill heller inte dö.
Idag åkte jag och hämtade mina barn trots pappa-vecka.
Vi åkte till Ikea och jag fick tanka massor med energi.
Väl tillbaka hemma hos sin pappa var dom ivriga att få visa nya saker på sina rum.
I huset. Huset som en gång var mitt.
På lätta fötter sprang dom upp på övervåningen och mamman efter.
Alla minnen sköljde över mig och saknaden var ett faktum.
Jag saknar det vi hade.
Jag saknar intellektet och drivet.
Viljan och hungern.
Även om det aldrig kommer att bli mitt igen så är jag glad över att kunna se tillbaka och le.
Le över att det hände.
Le över att han hände.
Le över hur otroligt vackra barn det faktiskt gav.
Det har varit ett kämpigt år.
Även för mannen som är pappa åt de två små barnen vars mamma insjuknade i cancer.
Alla teckningar med stegar upp till himlen.
Alla frågor utan bra svar.
Jag hoppas och tror att det ändå har haft något gott med sig.
Att hjärtat om inte så mycket ändå blev något större.
På alla tre.
Värdena i kroppen min är värdelösa och vissa organ har det jävligt kämpigt.
Men jag kommer igen.
Vägen tillbaka är inte spikrak men jag har rätt bra lokalsinne.
Jag har lärt mig så mycket om livet.
Mer än de flesta kanske aldrig får lära sig.
Och tur är väl det ändå nånstans.
Nu måste jag sträva efter att bryta mönster.
Att lära mig att kontrollera mina tankar.
Först då kommer jag att kunna kontrollera mitt liv.
Pusselbitarna faller sakta på plats och jag hör min inre röst ropa högt och tydligt.
Vänd! Sluta ånga!
Skillnaden är att numera vinner jag majoriteten av gångerna.
Ångest, ångest, ångest.
Läran om sig själv och sitt eget sinne.
Kanske är det så?
Ångest är ju trots allt hjärnan sätt att berätta för hjärtat och de övriga sinnena att saker och ting inte är ok.
För inte kan man lära sig av någons annans misstag i den utsträckningen som man kan göra av sina egna.
Inte fan vet man heller vad man går för förrän man har testat?
Förrän man har utsatts och utsatt sig själv för risker och känslor man inte ens trodde fanns?
Inte heller vet man vad kärlek är.
Sån där innerlig jävla kärlek.
Förrän man lärt sig att älska sig själv.
Förrän man har lärt sig att känna med både hjärna och hjärta.
Den finns, jag har sett den ❤️
Himlen jag inte trodde fanns
PUBLICERAT: 2015-01-19 TID:< 00:22:59 UNDER: Änglar finns dom?
» 1 Kommentarer
Att kunna fantisera, måla och skapa är ett sant bevis på intelligens.
Ibland ställs vi inför faktum där vi måste låta fantasin tala över förståndet.
Som att tala om himlen.
Och vad som finns där.
Vad som händer och sker.
Att ge sorgen en anledning.
Att ge händelsen ett öde.
Utan vetenskap.
Utan religion och tro.
Skapat ur fantasin.
När livet inte vill en väl.
När någons arbete är färdigt rent fysiskt här på jorden.
När det inte blir som man drömt eller föreställt sig.
Så finns det en plats.
Ett ställe vi skapar för att orka med.
Idag väljer jag att kalla den för himmel.
För vad säger vi till en pojke som har förlorat en fadersgestalt?
Vad sänder vi ut för signaler och vad vill vi då honom att tro?
Hur förklarar man på ett sätt som gör att det gör mindre ont?
Idag finns det en himmel ❤️
Tills döden skiljer oss åt
PUBLICERAT: 2015-01-17 TID:< 11:54:22 UNDER: Änglar finns dom?
» 1 Kommentarer
Vilken ironi att det förra inlägget handlade om kärlek medans jag nu tänker ifrågasätta den.
När man hittar sin andra halva så bara vet man det.
Men vad händer om man förlorar den?
Om den andra halvan bara försvinner.
Kan man hitta sin passande pusselbit, nöta på varandra ett tag och sedan har mönstret förändrats så pass att man framöver helt enkelt passar med en annan bit.
Kan det vara så att vissa människor oavsett orsak bara egentligen ska passera systemet?
För visst kan man som människa utveckla en annan människa.
Lära sig att öppna sinnen man inte visste att man hade.
Ta på känslor man inte visste att man hade.
Och när den förändringsprocessen är över så kanske man inte längre ser åt samma håll.
För huvudsaken är inte att se varandra
Huvudsaken är att man tittar åt samma håll.
Men vad händer den dagen pusselbiten passar perfekt och livet inte alls vill vara med?
Och man tvingas att ta farväl.
Man tvingas att skiljas åt.
Man tvingas att starta om och leva utan den andre.
Ensam.
För hur man än vänder och vrider på det.
Hur många som ändå finns där.
Som älskar med allt dom förmår.
Så spelar det ingen roll.
Man är fortfarande ensam.
För den man mest av allt vill vara med är inte där.
Döden knackar på alltför ofta.
Jag stod öga mot öga med den förrgår.
Så nära. Så intensivt.
Så fruktansvärt jävla tragiskt.
Mitt hjärta kanske inte slog allt för den som fick lämna.
Men det slår allt det har för den lilla människan som blev lämnad kvar.
Att se någon förvridas av smärta över att ha förlorat den man älskar.
Att livet lämnat den man trodde att man skulle bli gammal med.
Den smärtan måste vara den värsta i sitt slag.
Övergivenheten. Ensamheten.
Det finns tusentals olika smärtor.
Jag graderar dom inte.
Jag försöker bara plocka ut bit för bit och syna dom i detalj.
Att oavsett hur andra ser på det.
Oavsett vad andra känner.
Så är det bara den som blir ensam kvar som kan förstå vad det innebär.
Att försöka hålla fast vid tanken att det lever vidare inom oss även om det inte finns fysiskt ikring oss.
Tar ett tag.
Det tar ett tag att finna den.
Att våga öppna boken och läsa alla vackra jävla kapitel om och om igen.
Det tar kanske lång tid innan man vågar.
Låt sorgen få finnas där.
Låt det göra så där jävla ont.
En dag kommer minnena att vara allt vi har kvar.
Och vi vårdar dom ömt.
Väl bevarade långt långt därinne inom oss.
Att jag själv hoppade ur min vardag och släppte allt för att finnas var självklart.
Att ställa om systemet och vara någon annans borg är en fin känsla.
Att få ge tillbaka.
Men den krossas av anledningen.
Jag sov på nålar i natt.
Och nu kan jag inte sova alls.
Hur mitt intellekt än vänder och vrider på hela känslan så finns där ingen rim och reson.
Ingen rättvisa.
Kanske finns det inte alltid en mening.
Kanske har inte allting en poäng.
Men så småningom så förvandlar försvaret intellektet så pass att styrkan finns i att gå vidare.
När man drabbas av en kris så fungerar inte någonting som det ska.
Hjärtat slås i bitar, själen går sönder och hjärnan kan inte göra någonting åt det.
Men vad händer om biten plötsligt bryts av?
Går det då att hitta en ny bit?
Måste den oxå vara trasig för att den ska passa?
Att bitar kan formas om.
Bli stött och nött i kanten.
Det verkar logiskt.
Men att bitar skall sättas helt ut spel och försvinna.
Det borde inte ingå i det pusslet som ska läggas av oss människor.
För varför är vi skapta med så mycket känslor när det är möjligt att något kan göra så jävla ont?
Ingenting jag tänkte fyllde någon funktion.
Jag lät kramarna och närvaro tala för sig själv.
För vad säger man till någon som förlorat en del av sig själv?
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Kär i kärleken
PUBLICERAT: 2015-01-14 TID:< 12:06:24 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 2 Kommentarer
Jag somnar på ditt bröst varje kväll och vaggas till sömns av dina andetag.
Jag ligger kvar i sängen och kisar mellan mina långa ögonfransar.
Du har ryggen mot mig och snosar i sömnen så där sött som alltid.
Som du har gjort i alla år.
Din rynkor utgör vackra spår i ditt ansikte och livet har varit dig varsamt.
Fortfarande efter så här lång tid så slår du mig helt ur balans när du slår upp dina vackra ögon.
Knäna viker sig och världen stannar återigen upp.
Det är med glädje som jag smyger upp och sätter på kaffet.
Häller upp det i din favoritkopp och ställer det på nattygsbordet.
Stryker din kind och påminner dig om att vi går ännu en ny fantastisk dag till mötes.
Jag har med åren lärt mig att vardagens små bekymmer inte spelar någon roll.
Att tvätten kan vänta.
Disken kan stå.
Kärleken är viktigare.
Att du valde mig trots alla demoner.
Att du fortfarande vaknar brevid mig varje morgon.
Det spelar roll.
Vi planerar det ena galna upptåget efter det andra.
Vi prioriterar barnen men glömmer inte bort oss själva.
Fortfarande efter så lång tid så kramar du om mig i köket och berättar hur vacker jag är.
Jag ser fortfarande upp till dig och berättar det mer än gärna varje gång jag får chansen.
Jag köper ditt favoritgodis när jag är på affären.
Ser till att dina kläder är rena, vikta och ligger där innan du ska till att gå upp och måla din dag.
Jag minns det du dagligen glömmer bort och ler åt din glömska.
Ler åt att jag är den som får finnas där.
Som får vara din borg när livet inte alltid är så lätt.
När tillvaron gungar beror det oftast på att vi har sett på varandra men inte tittat ordentligt.
Du låter mig dyka in i ditt inre och få se allt du tänker på.
Du låter mig ta på allt som är svårt och jag kysser dig där det gör som ondast.
Du jagar bort det som skrämmer mig och låter mig lugnas av dina andetag.
Du får mig alltid att känna mig levande och visar mig att kärlek kan vara som på film.
Vi älskar trots alla imperfektioner och minns varför vi valde varandra.
Varför vi la våra hjärtan i famnen på en annan människa.
Alltid lika villkorslöst.
Alltid lika varmt.
Jag letar inte.
Vare sig väntar eller hoppas.
Men jag vet att du finns där ute.
Vi kommer att finna varandra.
När jorden kom till så delades alla människor i två.
Så småningom hittar man den halvan man väntat på hela sitt liv.
Ibland är vi för blinda.
Ibland finns det för nära.
Ibland glömmer vi bort att känna.
Men det betyder inte att det inte finns.
För kärleken finns.
Det är jag övertygad om ❤️
Om du redan har hittat din halva. Vårda det som om ingenting annat hade någon betydelse ❤️
Ånga
PUBLICERAT: 2015-01-11 TID:< 11:29:50 UNDER: Änglar finns dom?
» 1 Kommentarer
Idag är dagen jag inte har väntat på.
Barnen ska för första gången åka till sin pappa och vara borta en hel vecka.
Barnen är lyriska och spända av förväntan.
Jag, jag håller på att gå itu.
Jag talar med mina sinnen hela tiden.
Det är det bästa.
Det är så här det ska se ut.
Vi behöver det.
Både jag och barnen.
Men det hjälper inte.
Hjärtat är utspritt och själen gör så där jävla ont.
Ångesten står mig upp i halsen och tårarna bränner konstant.
Jag har längtat efter det.
Efter att livet ska ta vid och börja om så som det ska se ut.
Ändå sitter jag här och skakar.
Fasar inför hur det ska kännas och målat fan på väggen som vanligt.
Jag har haft en fantastisk helg.
Min stora flicka är äntligen hemma och hjärtat blev helt igen.
Jag har njutit i all den mån jag har förmått.
Men katastrofläget har hela tiden pickat på min uppmärksamhet.
Hur förklarar man för någon som inte har en ångesthjärna?
Hur förklarar man hur den fungerar?
Att alla förändringar är som att man möblerar om i fundamenten som håller allting på plats.
Positiva som negativa.
Har man en ångesthjärna så är rutiner, struktur och vanor a och o.
Nu måste min vardag målas i nya färger.
Inga sjukhusbesök varje dag.
Min vardag kommer frånochmed nu inte att kretsa kring barnen varenda dag.
Jag måste tänka om.
Finna nya vägar.
Måla med nya färger.
Jag vet att det kommer att bli bra.
Men jag är livrädd.
Så rädd att jag blir min egen mentala slav trots att jag egentligen är smart nog att veta bättre.
Trots att jag har alla verktyg för att helt kunna styra om min ångest.
Jag vet tillochmed hur jag stänger av min ångesthjärna.
Jag är så pass stark och så pass lärd att jag vet exakt hur jag ska tänka och göra för att känna.
Ändå låter jag mig förslavas och låter det ånga.
Kanske för att jag vet att tillåten ångest är positivt i slutändan.
För det är ju det jag gör.
Låter, tillåter.
Kanske för att jag vet att jag kommer att uppskatta livet mer.
För trots allt så har jag allt på ett bräde nu.
Det är bara att börja sortera.
Och börja leva ❤️
Jag minns...
PUBLICERAT: 2015-01-05 TID:< 20:51:33 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Året 2014 blev ett år jag aldrig kommer att glömma.
När jag ser tillbaka så forsar tårarna.
Jag minns särskilt en gång när teamet hade varit här sent på kvällen och kopplat på giftet.
Innan morfinet hann slå på.
Innan giftet hann slå ut det lilla som fortfarande orkade.
Så dansade jag i köket.
Lugnt och stilla till låtar som gjorde mig glad.
Jag log.
Jag var tacksam för var gång jag orkade och gjorde det mest för att jag kunde.
Jag var tacksam för varje ny dag.
Jag minns hur jag lutade mig ut för kanten på balkongen långt uppe mellan skyskraporna på Manhattan.
Såg ner över gatorna.
Livet pågår där nere.
Jag minns kullerstenarna under fötterna i Side och barnens armar runt halsen när vågorna skvätte ner oss på Mallis.
Jag minns strykningen över armen när läkaren hade slut på hopp.
Jag minns hårtussarna i toaletten.
Jag minns euforin på Metallica.
Jag minns den stekande värmen till Skindreds spelning på Getaway.
I början på året så satt jag mig ner i en loge på O2 arena och blev serverad champagne.
UFC, jag som avskyr när det gör ont.
Men efter att ha lärt mig massor om det så kom jag till att älska det i all sin helhet.
Jag minns hur jag frågade vad klockan var när vi var utan för big ben.
Jag minns restaurangen uppe i bergen med utsikt över hela Palmabukten.
Jag kan fortfarande känna doften av havet.
Jag kan fortfarande känna basen i bröstet efter Machine Heads spelning på fryshuset i Sthlm.
Jag minns barnens glädje över att varje morgon få vakna och snabbt göra sig i ordning för poolen.
Jag minns maten, solen och sanden mellan tårna.
Jag minns mopedturen hem mitt natten bland alla smågator i Side.
Jag kan fortfarande känna vinden i håret.
Jag minns dansen till Die Antword på Riddarholmen.
Jag minns uppvaknandet efter den senaste operationen.
Jag minns utsikten från sjuktalen.
Alla loppisar och all porslin.
Som fyllt mitt hem med både kärlek och keramik.
Jag minns.
Alla flygturer.
Stranden i Ystad.
Raketerna mitt på gatan på nyårsafton.
Jag minns alla djupdykningar under fläkten.
All min terapi.
Som lärt mig läran om mig själv.
Jag minns kubbspelet på midsommar.
Jag minns barnvagnsköpet i Strängnäs.
Jag minns varenda galet upptåg i Magaluf.
Jag minns varenda tår jag fällt.
Jag minns veckor av svart ångest och jag minns alla stunder av lycka.
Jag minns korvgrillning vid öppna spisen och picknick vid den gröna sjön.
Jag minns gokart och fika i hamnen.
Jag minns utsikten från 10:e våningen och jag minns värmen.
Jag minns mässor och sushi.
Jag minns långväga besök och kurdisk mat.
Jag minns alla mail.
Alla besök.
Jag minns all kärlek och all omtanke.
Jag bär med varje minne djupt bevarat i mitt inre.
Jag minns alla kramar.
Alla löften och alla försök.
Jag minns min mammas tårar och pappas alla samtal.
Jag minns när vi stod i rulltrappan på JFK och Lova tar min hand.
-Mamma, du får inte dö!
Jag minns Vildas viskningar.
-Schh Elvis, väck inte mamma. Hon är sjuk.
Jag minns årets första grillning, oxfilé har aldrig smakat så gott.
Jag minns alla hjärtans dag med värme för första gången på flera år.
Jag minns all espresso vid köksbordet och en mors killande på ryggen.
Jag minns julen.
Jag fick och jag gav mina barn en fantastisk jul.
Jag minns stressen dagen innan och jag minns stolen som brakade i köket.
Jag minns våningssängarna på Metallsvenskan.
Jag minns tunnelbanan i storstan.
Jag minns min födelsedag.
Alla presenter och överraskningar.
Jag minns UFC live för andra gången och jag minns AIK.
Jag minns all choklad och jag minns alla spyor.
Jag minns glädjen när Londonresan bokades och jag minns euforin när vi steg på planet till NY.
Jag minns grillplatsen i Ystad och jag minns återföreningen i Folkärna.
Jag minns alla mina föredetta kollegor som jag saknar varenda jävla dag.
Jag minns bröllopet på Manhattan och jag minns den chokladfontänen.
Jag minns karusellerna och jag minns Bredsand.
Jag minns glädjen när Caspian kom till världen.
Jag minns familjen som välkomna mig och älskat mig nästan som om jag vore deras egen.
Jag minns glädjeskriket när första vändningen kom.
Jag minns alla dansuppvisningar och jag minns alla luciatåg.
Men framförallt så minns jag all kärlek.
All villkorslös jävla kärlek.
Som jag har behövt.
Som jag har förtjänat.
Son jag inte förtjänat och som jag vunnit.
Jag minns er.
Varenda en av er.
Alla ni som gör mitt liv värt att leva.
Alla ni som gett mig ännu en ny dag.
Alla ni som älskat ❤️
Välkommen 2015.
Jag är redo.
Nu.
Kanske är jag mer rädd nu än nånsin?
PUBLICERAT: 2015-01-01 TID:< 23:48:58 UNDER: Änglar finns dom?
» 1 Kommentarer
Jag låter granen lysa för sista gången ikväll.
För den här gången.
Jag har nyss kommit hem från en minisemester nere i Ystad.
Fantastiskt som alltid.
Dock lät jag herr Ågren åka med ner.
Han lämnade aldrig riktigt trots att jag kämpade för allt jag var värd att hålla honom på avstånd.
Men det gick rätt bra ändå.
Jag har haft ett par riktigt fina dagar och fått ringa in det nya året med några av mina bästa vänner.
Jag har varit rätt tyst,
Både här och kanske till resten av min omvärld.
Jag står inför ännu en stor förändring i mitt liv.
Även om det delvis år positivt så får det hela min tillvaro att hamna på sniskan.
Jag går bekämpar dagligen enorma kamper med mig själv.
Slåss med varenda sinne och vänder på varenda känsla.
Jag ska bli frisk nu.
Nu måste hela systemet ställas om.
Hur ska mina dagar se ut?
Hur kommer jag tillbaka till det som kallas livet?
Hur ska jag må?
Vad ska jag göra när jag inte längre måste spendera all min tid på sjukhus?
Eller liggandes halvdöd efter behandlingar i soffan.
Mina barn ska börja bo hos sin pappa varannan vecka.
Hur kommer jag att reagera över tomma sängar?
Hur kommer jag att känna när deras kramar inte väcker mig på mornarna?
Kan jag finna en vardag så olik den jag levt i så länge?
Kan jag hantera ensamheten?
Hur ska jag finna ett sätt att må bra med mig själv?
Nästa vecka väntas återbesök.
Besiktning och påfyllning av plasma.
Sen är det dags att börja blicka framåt.
Jag har dundrat mig igenom den värsta dagen med ångest på mycket mycket länge.
Först skiljas från dom som ligger så nära mitt hjärta.
Sen komma hem till ensamheten.
Till förändringar.
Sängarna är tomma nu.
Telefonen är tyst.
Sminket av avtvättat.
Allt är uppackat och hemmet är i ordning.
Jag lär låta Panikjäveln vinna nu.
Låta han sno den sista energin jag har kvar.
Tömma systemet för att kunna starta om på nytt.
Jag låter granen lysa för sista gången ikväll, jag är fortfarande rädd för mörkret.
Välkommen 2015,
Jag är alldeles strax redo ❤️
