Kommer när besluten känns helt rätt.
När teori och praktik förenas.
När hjärtat och hjärnan vill åt samma håll.

För dom som älskar
är det aldrig försent
För dom som älskar
är ljuset alltid tänt
För dom som älskar
dom har sin egen lag
För dom som älskar
finns alltid ännu en dag

Vi står eniga. Tillsammans är vi starka.

Jag kunde aldrig tro att jag skulle välsignas med så mycket, med så mycket kärlek.

Den bästa tiden är nu.

Nej, jag tror att chanserna att få så pass mycket röster att man vinner är nästintill omöjligt :).
Men det är ju i alla fall en kul liten grej!

Så var nu snäll och rösta på våran lilla tjej ♥

Rösta HÄR!!


Puss!

Känner att ett inlägg just nu inte kan bli annat än katastrof. Jag är trött. Matt. Irriterad. Less.
Och ja det är enbart arbetsrelaterat men det går ju självklart ut över mitt privata jag också.
Vart tog lojaliteten och moralen vägen? Är den på väg att utplånas?

Hursom, grannkärringar i all ära. Men högljudda sådana? Sicken jävla idiot.
Daniel kommer åkandes på vägen här ute i förrgår. Över farhindren, rundar kullen och parkerar ute på våran uppfart.
En minut senare så knackar det på dörren. Daniel öppnar ooch går ut och stänger om sig.
Grannkärringen! Och hon hörs högt och tydligt ändå in till vårat vardagsrum.
Hon tyckte att han körde för fort.
1) Det är farthinder utanför som gör att det inte går att köra för fort!
2) Hastighetsbegränsningen säger 30km/h.
3) Det går INTE att köra i 30 pga farthindren.

Summan blir alltså att kärringen ansåg att han körde för fort enligt hennes egna hastighetsbegränsningar.
Hon hyttar med ungen sin mot Daniel och frågar om han vet vad det är. Svar: -En Alien?
Nej men seriöst, gå hem till någon och ställa sig och vråla?
Vad är det för fel på att försöka diskutera med en människa först?
Jag menar, jag kan vråla om nån. Men i ett sådant där fall så vill man väl bara informera om att man själv PERSONLIGEN tycker att det gått för fort. Och bästa sättet att få fram sitt budskap kan väl knappast vara att skrika?
Ja hota med polis (?), gapa och skrik så blir det garanterat pannkaka av alltihop. 

Alla som känner Daniel vet nog att skrik är det sista han lyssnar på. Och vet man inte det så blir man varse den dag man försöker. (Jag har försökt i 4 år)

Det slutade i alla fall med att Daniel knäckte henne, hon bad om ursäkt och gick hem till sig.

Slutet gott allting gott!

Idioter finns det alldeles för gott om har jäg märkt.

Hörs!

Ja jag har svårt för bloggar med rosaskimrande kärleksförklaringar. Framförallt där man vet att hälften bara är en fasad man visar upp utåt.

Men jag tänker skriva några rader. Om en man, till en man, min man (läs pojke).
Vi har knappast en falsk fasad. Här skymmer vi ingenting. Jag tror allt och alla har en helt sanningsenlig insyn i vårat förhållande. Vi kanske inte är som alla andra. Han är inte som alla andra. Men jag har lärt mig att anpassa mig efter hans originalitet. Och jag lär än idag. 

Jag har blivit förbannat dålig på att visa honom min uppskattning. Jag bara tjatar och gnäller om vartannat. Jag dumförklarar honom också. Och ja han är inte den vassaste kniven i lådan många gånger men vem är jag att döma ut honom för det. Han står ut med mig, varje dag. Vem fan skulle orka det liksom?

Jag är en arbetsnarkoman. Det sliter på "oss", det tär på vårat förhållande.
Men jag kan inte förmå mig att lägga mitt arbete helt åt sidan. Jag hoppas att vi kan finna en balans.
Jag hoppas att han ändå kan se att min första prioritet är familjen. Mina barn och honom själv.

Jag önskar att när han läser det här så kanske han tänker efter. Innan han hinner tänka att jag är en tönt som skriver om just det här, kärlek.
Vem fan trodde att det skulle vara enkelt? Att dela sitt liv med någon annan. Att inte bara tillgodose sina egna behov utan även någon annans?

Inga kan gnäbba som vi. Andra kan tom uppleva det som att vi bråkar. Medans vi kan titta på varandra i efterhand och fnittra till när det påpekas -Vadå bråkat? -Vi diskuterade ju bara!
Och inga kan vara så oense om saker och tycka så jävla olika som vi. 
Det är helt jävla otroligt hur olika vi är men ändå verkar det som att vi synkar när man minst anar det.

Sen har jag lovat mig själv att börja tänka mig för. Ingen kan väl häva ur sig som jag.
Så fula saker som jag kan säga har säkerligen inte ens majoriteten svenskar i sitt ordförråd.

Så mycket kärlek jag ser varje gång du ser på din dotter. Den lilla skapelsen, miraklet som vi skapat tillsammans. Älskat, pippat, fjässat, luggit, knullat kalla det vad ni vill. För tro det eller ej så var det just kärlek som gjorde att hon blev till.


Nu har vi träffats i över 4 år. Snart är vi inne på mitt personliga rekord.
Jag brukar lessna. Flyga iväg och inte finna en väg tillbaka.
Jag vet att jag nämnde till min bästa vän häromdagen att jag inte visste om jag älskade. Om jag bara fann mig i det?

Det var en stund av sinnesförvirring. Jag älskar. Och jävlar ja vad jag älskar.
Jag kan knappt leva med dig. Men aldrig vill jag ställas inför det faktum att behöva leva utan dig.

 

Tvivlar du? Undrar du? Önskar du? Älskar du?


Om jag kunde få ner det på papper med lite musik till så skulle det nog låta ungefär så här!

Ps. My, om jag någon gång får bli fru, kan du fjäska för din gamla musiklärare så att det kanske kan få låta precis så här? :).Ds

Nej natti folks! Älska mer!