Ibland är det bra med möjligheten till insikt i andras liv genom sociala medier så som Facebook.
Såna där inlägg som får en att haja till.
Stanna upp och reflektera över sin egen tillvaro.
Jag har det inte så jävla tokigt ändå.
Jag har ett jobb som jag älskar.
Två, jag har numera två jobb som jag älskar.
Jag har tre friska fina jävla ungar.
Och ett fosterbarn som får mitt hjärta att glittra flera gånger om dagen.

Jag har föräldrar få ens kan drömma om.
Jag har vänner som är delar av mig.
Och dom är många och har funnits där hela mitt liv.

Men jag slog pannan i asfalten rejält.
Igen.
Mitt hjärta gick på några minuter i tusen delar och låg som glassplitter framför mig där jag stod.
Jag stängde ut alla jag kunde och släppte in dom som jag visste skulle orka med mig.
Jag dog. Allt som var jag bara försvann.

Hela tiden fanns dom där.
Dag som natt.
Ständigt påminde dom mig om vem jag var.
Dom tände ljuset i tunneln så jag skulle få en rimlig chans att hitta tillbaka igen.
Livet swishade förbi och jag började få dagarna att gå.
Men helst befann jag mig i mitt eget sällskap.
Springandes igenom alla vackra jävla minnen febrilt letandes efter något som påminde om det.

Jag vaknade upp 4 veckor senare och insåg att jag var tvungen att ta tag i mig själv igen.
Fixa min ekonomi och läka mig själv och barnen.
Jag hade inte hunnit bli tillräckligt stark att kunna klara av stora motgångar.
Och med pannan ner i asfalten lär det knappast ske någon förändring.

Så förändringarnas vindar blåste upp till storm igen och jag lyckas återigen bli medveten om mig själv och vad jag faktiskt klarar av.
Men visst har jag blivit mer känslosam med åldern.
Att se människor gråta är inget konstigt för mig.
Det är ett alldeles ypperligt sätt att uttrycka känslor på.

Jag gråter åt inlägg på Facebook.
Jag gråter när jag är stolt över mina barn.
Jag gråter när jag blir rörd.
Jag gråter när jag saknar mamma.
Jag gråter ibland när jag talar med mina barn. När vi tittat på bilder från när dom var små eller bara för att jag helt enkelt är ledsen.
För det är ett sätt att kommunicera på.
Det är ett alldeles ypperligt sätt att uttrycka sina känslor på.

Och jag gråter för att jag känner mig halv. För att jag inte riktigt vet vem jag är ännu.
För att jag har tappat en sån stor del av det som var jag.
Jag har gått igenom saker jag önskar att ingen någonsin behöver få uppleva.
Så jag kan inte gå tillbaka till att vara den jag var innan allt gick åt helvete.

Men jag är rätt bra numera.
Jag gör mig själv stolt.
Jag tränar trots att jag avskyr det.
Jag äter sällan något onyttigt.
Jag är numera mån om miljön.
Handlar nästan bara second hand och äter bara sånt som kommer från växtriket.
Jag umgås med mina barn, leker, sover tillsammans med dom och är bara mamma mestadels av tiden.
Jag behandlar mig själv väl.
Jag dricker heller aldrig alkohol, i princip.
 
För jag att jag kraschade så hårt.
Allt jag trodde på visade sig inte vara sant och jag hade inget annat val än att starta om.
Hur kan jag göra det på bästa sätt?
Så nu står jag här på skakiga ben.
Trasiga än jag någonsin har varit med ett psyke starkare än någonsin.
Hjärtat då, det där stora jävla hjärtat rymmer ännu mer nu än då.
Jag gråter ofta nuförtiden men jag gör det av lite olika anledningar.
Framförallt så gör jag det inte för att jag tycker synd om mig själv, det händer bara ibland.

För jag är inte den vars bilder föreställer barn som förlorat sin förälder.
Min bild föreställer bara en människa som aldrig växer upp och som är våldsamt kär i kärleken.
Och den här gången gjorde det ont.
Det kommer det inte att göra nästa gång.

Trevlig kväll ❤