En bok om insidan?
PUBLICERAT: 2015-02-22 TID:< 22:21:43 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 12 Kommentarer
Mina föräldrar tjatar på mig och tycker att jag borde skriva en bok.
Dra ut en massa inlägg ur bloggen, lägga till en början-mellantext-avslut och sy ihop det till en fysisk bok.
Och vilka är dom bästa kritikern och inte ni, mina läsare?
Att bloggen är populär det vet jag men är det värt en bok?
Det är svårt att vara min egen kritiker för jag skriver direkt ut hjärtat.
Direkt ur en ångesthjärna.
Oredigerat och aldrig korrekturläst.
Aldrig med tanken att skriva så bra som möjligt eller skriva bara för att få uppmärksamhet av någon specifik anledning.
Jag kan inte skriva på beställning.
Jag har sagt nej till att blogga för stora tidningar etc.
För jag kan bara leverera när jag känner för det.
För min skull och ingen annans.
Det är min terapi.
Min egen digitala psykolog.
På tal om psykolog så pratade jag med en mycket nära vän idag.
Hon har kommit så pass långt på sin resa att hon förstår att hon behöver hjälp.
Att skiten hon trampar i aldrig tar slut.
Men hon är rädd.
Hon vill inte prata med någon.
Jag förstår det.
Men det är det bästa som kan hända.
Att först och främst få träffa en psykolog.
Som dessutom kan konstatera att man behöver träffa en läkare för medicinsk hjälp.
I med mer serotonin och en massa kbt så blir backen tillbaka inte så brant.
Att träffa en utbildad, erfaren och duktig psykolog.
Är som att ta ut hjärnan ur huvudet, lägga upp den på ett bord och dissikera den.
Man får se delar man inte visste att man hade.
Lära sig att hantera känslor och finna vägar man inte gått längs förut.
Något egentligen alla borde göra.
Bolla sina tankar med någon som kan sätta ord och förklaringar på dom.
Att blogga ur mitt eget sjuka huvud blev en del av vägen tillbaka.
Medicin, psykolog, fantastisk familj och ovärderliga vänner kombinerat med bloggen som andningshål -Min terapi.
Posttraumatisk stressyndrom, generaliserat ångestsyndrom, ADHD kombinerad och OCD.
Jag kan läsa samla inlägg och se hur långt jag har kommit.
Hur mycket jag har lärt mig.
Att jag dessutom fått massor med respons och insikt i att andra faktiskt känner som jag har hjälpt mig mer än jag trodde var möjligt.
Jag skulle även vilja föreläsa.
För unga.
Tänk om jag hade vetat var panikångest var första gången det hände mig exempelvis.
Tänk om någon hade berättat om hjärnan. Och hjärtat och själen!
Tänk om jag kunde hjälpa en enda?
För upplysning behövs.
Psykisk ohälsa ökar med och mer.
Vi måste lära andra!
Folk måste få veta att allt inte syns utanpå utan bara känns inuti!
Så jag kanske borde börja med en bok?
Jag brukar inte ber er, men nu vill jag ha eran hjälp!
Vad säger ni?
Kritisera på, visa mig era åsikter!
Hur ska jag utforma den?
Inledning?
Mellantext?
Avslutning?
Hur många inlägg borde jag dra ut ur bloggen?
Borde jag kanske ha någon form av röstning framöver på vilka inlägg ni gillar mest?
Hur mycket vågar jag lita på min intuition?
Vågar jag? ❤️
Svarta hål och pilgrimsmusslor
PUBLICERAT: 2015-02-15 TID:< 21:11:06 UNDER: Änglar finns dom?
» 2 Kommentarer
I över två veckor har jag varit majoriteten sängliggande.
I två veckors tid har jag legat med näsan under vattenytan.
Jag har upplevt fysisk smärta bortom all reson.
Jag vill inte leva men jag vill heller inte dö.
Med mamma och pappa tätt tätt intill har jag andats mig igenom dag efter dag.
Timme efter timme.
Minut efter minut.
Det är långt ifrån bra.
Långtifrån läkt.
Men jag kan gå längre än till toaletten.
Jag kan sova längre än en timme i stöten.
Jag kan se utan att sikten skyms av tårar.
Jag kan tala utan att gå upp i falsett.
Dom senaste två veckorna slår ett år av cancersjuka när det kommer till spräckta smärtbarriärer och dödsångest.
Sån där tung svart jävla ångest utan slut.
Läkare har stått handfallna och jag har åkt kana mellan instanserna.
Jag vet, jag måste anmäla i hopp om att det inte ska drabba flera.
Jag måste fortsätta andas för att kunna dela med mig.
För att kunna lära andra.
Jag har en sjukdom som heter Pemfigus benign Familial
-Hailey Hailey disease.
Googla och gråt.
Det är dessutom värre än vad det ser ut.
Smärtan antar bara nya former och byter bara plats.
Den låter en inte vila om så bara för en stund.
I över 4 veckor har jag stått ut.
Nu har jag slutat leva.
Jag har bara överlever.
Men vad vore livet utan drömmar?
Utan sinnen som har förmågan att ta en bortom tid och rum.
Som låter en fly till annan plats.
Andra årtionden och låter återuppleva känslor man inte trodde fanns.
För aldrig slutar jag drömma.
Aldrig slutar jag hoppas,
Jag tänker strida resten av mitt liv om det är vad som krävs.
Dom senaste dagarna har rent känslomässigt ändå varit dom vackraste dagarna i följd på mycket mycket länge.
Djupdykningar kontra upplevelser utöver det vanliga.
Jag tog med mig en av mina bästa vänner till platsen fylld med ro.
Mitt sista friska minne.
Kungsörstorp.
Maten var lika fantastisk som då och kärlekshistorien nästa lika magisk att dela med sig av som att uppleva det den där gången.
Vi såg Slipknot på Hovet, sov på ett assnyggt hotell.
Besökte antikmässan och hamnade till bords på i Kungsör.
Igår agerade vi på impuls och tog med oss två fina vänner ut på vischan.
Till en hembygdsgård fylld med uppdragna jeans, kjolar som snurrade i dansen, hembakt rulltårta och vin.
Å en trubadur utöver det vanliga.
Magisk kväll, ett minne för resten av mitt liv.
Är det nånting jag samlar på så är det minnen.
Såna minnen som får ens barnbarn att jubla när dom kryper upp i famnen för att få höra ännu en historia direkt ur livet.
Jag vill fylla livet med fina minnen.
Jag vill inte bara berätta om det som var sjukt.
Om psykisk ohälsa.
Om cancer.
Om fysiskt smärta som slår ut varenda överlevnadsinstinkt man äger och har.
Jag vill kunna berätta om livet.
Om meningar, händelser, upplevelser och erfarenheter.
Jag vill kunna berätta om ställen, platser, händelser och känslor.
Jag vill kunna förklara.
Jag kunna lära och övertyga.
Jag vill inspirera och motivera.
Jag vill berätta om livet.
Om kärlek.
Om jag minns med friskhet, bevarar väl och gömmer dom till det är dags så borde jag nästan kunna berätta om det med samma känsla som när det en gång var.
Även fast det gör ont.
Både på insidan och på utsidan.
❤️💜❤️
