Tillslut så går vi allihopa runt och letar.
Med Vilda i spetsen såklart.
Vilda som hittar nästan allt som den virriga mamman tappar bort.
Jag ringer ut till bilen.
-Jag hittar inte min sminkväska och jag vägrar åka utan den!
Han frågar såklart om han ska komma in och leta.
Han är bra på att hitta det som min hjärna inte hinner med att registrera.
-Nej, ge min stolthet nån minut till.
Han är tålamodet jag aldrig fick.

Efter att ha letat överallt samt tittat i ryggsäcken 4 ggr så hittar jag den.
I ryggsäcken.
Där jag först letade.
Där jag egentligen visste att den låg.

Jag reflekterar en stund över mig själv.
Jag är egentligen en helt fantastisk dysfunktionell fungerade mamma.
Vilda hittar saker.
Hon påminner mig om vad som händer och sker på hennes förskola och får det att se ut som att jag kommer ihåg när det är maskerad.
Elvis han hör allt och snappar upp minsta lilla grej.
Om jag har talar i telefon och sedan glömt vad det var jag skulle komma ihåg så kan jag fråga Elvis.
Han kan återberätta både tid och plats i detalj.
Det kan för övrigt vara bra att komma ihåg emellanåt när det inte är meningen att han ska höra.

Nåväl.
Och Lova då.
Lika förvirrad som jag men hjälpsam som få.
Hon är mig behjälplig i alla lägen och ger mig ett par extra armar när jag behöver.

Jag kan inte låta något stå kvar på bordet.
Jag kan bara sitta ner med näsan åt ett visst håll oavsett var jag befinner mig.
Jag kan inte sitta längst ut på kanten.
Pommesfriten måste vara lika långa annars kan jag inte äta dom.
Jag räknar alla tuggor och kan bara fylla på med mat. Inte ta om med tom tallrik.
Jag är lika matilsk som en hungrig Constrictor.
Jag kan inte skiljas osams.
Jag kan INTE. Det går INTE.
Men vafan är det för jävla hinder?
Babysteps...

Jag har så många issues.
Så mycket tvång.
Så dysfunktionell.
Ändå får jag det att gå ihop.
Jag håller inte alltid ihop.
Men jag får det att gå ihop.
Oftast.

Att gömma sig bakom diagnoser och inte ta ansvar för vem man är som person kommer knappast att föra mig framåt.
Jag är sylvass i mångt och mycket.
Jag kan multitaska värre än någon annan och kan få vuxna män att falla på knä under min order.
Jag har en yrkesproffessionalitet som går hand i hand med djupt rotad lojalitet.

Men när det kommer till att låta någon annans behov förutom mina barns gå före mitt egna snedvridna kaos.
Då stänger ibland systemet ner helt och jag är den mest sårbara människan i hela världen.
Och dysfunktionell.
Helt jävla dysfunktionell.

Jag är oftare stolt över mig själv i min yrkesroll än som förälder.
Det måste jag ändra på.
Illa jävla kvickt.
Kaos i all ära.
Så länge det bara drabbar mig och ingen annan.

Men tur för mig att mina nära är bitarna som saknas till mitt pussel och att livet blir enklare och enklare.
Det är ju snudd på helt jävla fantastiskt.
Jag är på väg dit i alla fall.
Men jag lär ju hinna med att tappa bort mig själv ett par gånger till innan jag är där.
Men jag vet i alla fall vart jag ska ❤