Idag har jag talat i timmar med min granne.
Hon är betydligt äldre än jag.
Att lyssna på människor och deras berättelser om livet är kanske det som fascinerar mig mest.
Men det hänger mycket på hur berättaren är.
Hon har under 4 decennier haft två äktenskap.
-När jag var i din ålder så började jag om igen. Ny man och tre barn till.

Jag står på min nya platå.
Ostadigt, men jag står här.
Med nya insikter.
Nya erfarenheter.
Nya lärdomar.
Och andra drömmar.
Jag vet vem jag är och exakt hur jag fungerar.
Ibland vet man heller kanske inte om att man egentligen inte mår så bra.
Vilka umgås man med? Betalas räkningarna i tid? Skriker jag på barnen mer än nödvändigt? Etc.
Så jag stannar numera upp emellanåt och summerar min dag.
Reflekterar över vad jag har gjort och utvärderar hur det känns.
En del tycker att jag känner efter för mycket.
Och det gör jag.
Jag känner alltid alldeles för mycket för allting egentligen.

Jag kan tillexempel bokstavligen stanna upp mitt i lägenheten och se mig omkring.
Om det är skitigt och stökigt så är det även det inuti mig.
Och jag trivs inte när det är stökigt.
Oavsett var jag är nånstans.
Ordning och reda även om något oorganiserat.

Trots sveken granntanten utsatts för så har hon förlåtit sig själv och dom inblandade.
Även fast hon samtidigt har insett att den människan säkert inte förstår hur illa det gjorde henne just då.
Men man får aldrig bli rädd för att lita på människor.
Man måste bara lära sig att känna igen dom som aldrig någonsin skulle skada någon annan med flit.
Oavsett sett hur relationen går ut på.

Jag har mått förjävligt i flera månader nu.
Ändå fann jag styrkan att få förändringarnas vindar att blåsa min väg.
Så nu fungerar den igen.
Allt från ekonomiska bekymmer till relationer i min närhet.
Men jag är fortfarande halv.
Jag förlorade en del av mig själv.
Och litade på någon annan mer än jag litade på mig själv.
Vännerna, dom där som konstant tar emot, lyfter upp och plåstrar om.
Utan dom hade jag inte kommit ihåg vem jag var.
Och jag min lyckligt lottade jävel har vänner i världsklass.
Och hur kan jag veta det?
Jo för dom har funnits där i hela mitt liv.
Och aldrig nånsin har jag haft så höga krav på mig själv och på min omgivning.
Dessutom har jag lärt mig precis hur det ska kännas den dagen jag startar om igen.

Om man är nöjd och tillfreds med sin situation så stannar man kvar där.
Så alltet måste gå sönder av olika anledningar för att man ska komma till insikten som driver en till att trycka på reset-knappen.
Tanten vägg i vägg är rätt nöjd med sin tillvaro.
-Jag är ju för första gången i mitt liv bara jag.
Ändå tror hon att när man minst anar det så börjar allting om igen ❤