Agnes
PUBLICERAT: 2015-03-16 TID:< 10:30:53 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
Agnes...
Tackade jag dig nog?
Sa jag tack varenda gång du fyllde mitt hjärta med liv?
Varenda gång du fyllde mina dagar med leenden?
Tackade jag för alla dom gånger du såg till att jag höll mig varm?
Lyste min själ för dig alla gånger du var mina armar, mina ben och min ork?
Syntes det i min barns ögon hur stor skillnad du gjorde genom att bara finnas till?
Syntes det på tårarna att dom ibland rann av ren glädje, just för dig?
Jag lät dig bära min sorg.
Min hemlighet alldeles för dig själv.
Innan jag vågade förstå.
Innan jag vågade inse hur sjuk jag var.
Jag lät dig stångas med mina demoner helt utan pardon.
Jag lät ordet cancer motvilligt ge dig en ny innebörd.
Jag ruskade om din tillvaro med full kraft och ändå stod du där orubbar.
Sen den dagen har du lärt mig att vänner är den familj man själv väljer.
Du har även lärt mig att livet är vad man gör det till.
Att ingenting kan stoppa en ifrån att uppnå sina mål.
Du har lärt mig att det spelar ingen roll var man kommer ifrån, att det som spelar roll är var man är på väg.
Vi bor långt ifrån varandra nu men ändå är du lika nära som alltid.
Jag spricker ut i ett leenden varje gång ditt namn syns på telefonen.
Där i andra änden finns du och kan hela min historia utan och innan.
Vad vore jag utan dig?
Du är för mig vad du alltid har varit.
Och alltid kommer att vara.
Jag älskar dig precis så där mycket som man kan älska någon.
Du är helt jävla outbytbar ❤️
Tänk om
PUBLICERAT: 2015-03-12 TID:< 23:34:55 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Tänk om jag kunde leva som jag lär.
Tänk om jag kunde leva efter mina egna råd.
Tänk om jag kunde få mig själv att inse mitt eget värde.
Höja priset och bara göda själen med sånt man mår bra av.
Tänk om jag alltid kunde ha makt nog över att mig själv så pass att jag plockade ur mig själv ur situationer jag absolut inte ska befinna mig i.
Tänk om jag kunde vända.
Stoppa mig själv och inte låta mig själv spolas ner i ångestspiralen.
Tänk om jag kunde styra mig själv mot lycka. Alltid.
Jag kan min egen hjärna utan och innan.
Jag känner mig själv så bra att jag alltid vet exakt hur jag kommer att reagera.
Innan det har inträffat.
Innan det känns.
Jag kan allt som oftast räkna ut vad som kommer att ske.
Jag kan lika ofta veta hur det kommer att sluta.
Antingen pga att jag är rätt skicklig på att känna på mig.
Eller pga att jag själv har bestämt hur det ska se ut.
Så varför vinner inte intelligensen över det som inte fungerar i hjärnan?
Varför låter man det som är sjukt förhindra en från att bli frisk?
Varför hamnar återigen tillbaka i samma dåliga mönster som man lovat sig själv att bryta?
Varför är man sin egen värsta fiende?
Trots att man alltid är sig själv närmast?
Tänk om jag kunde stanna upp, känna efter, inte bara tänka efter ibland?
Eller känna mindre och tänka mer.
Tänk om jag dessutom kunde sluta känna?
För det är väl det man gör?
Man känner så mycket att det gör ont.
Man tänker så mycket att hjärnan blir överhettad.
Så varför tänker man inte efter innan så man slipper känna så mycket efter?
Jag småspringer genom mitt huvud.
Stannar upp å lyfter på stenar som jag vet gömmer några av dom minnena jag är allra mest rädd om.
Känslan är inte längre densamma.
Jag ler men värmen finns inte längre.
Mitt huvud spelar om och om igen upp samma sekvenser.
Filmer från mitt förflutna.
Bilder fladdrar förbi utan att jag hinner reagera.
Jag slås av saknad.
Jag slås av hur levnadsglad jag en gång var.
Att vägen tillbaka skulle vara så lång och så brant hade jag ingen aning om.
Hursomhelst så börjar jag någonstans komma till sans med att det är okey att vissa dagar bara andas.
Att huvudsaken är att jag andas och att jag vet att det snart kommer en ny dag.
För när dödsångesten är som värst så kan det allt som oftast inte bli värre.
En vis man sa till mig idag att jag måste sluta agera på känsla.
Att jag måste börja resonera med mitt förnuft.
Kanske låter logiskt i era öron.
Men för mig är det näst intill omöjligt.
Än.
Sagan med lyckligt slut
PUBLICERAT: 2015-03-07 TID:< 18:49:53 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
Outbytbar, min älskade vän ❤️
Om jag visste att ni skulle förstå så skulle jag försöka förklara.
Om jag visste att ni kunde se färgerna och höra melodin så skulle jag berätta.
Om jag själv dessutom förstod hur det kunde bli som det blev så skulle jag försöka förklara så att jag själv förstod.
Vår historia är allt annat än lätt.
Till en början så gav det mer ångest och trasade sönder mer än det någonsin gjort gott.
Det har sedan dess kantats av diverse och vi ha låtit sjukt föda sjukt.
Vi har vänt ut och in på känslor och prövat alla vägar in.
Dessutom har vi provat alla vägar ut.
Jag har velat be honom dra åt helvete fler gånger än vad jag kan räkna till.
Kanske har jag även gjort det mellan varven.
Han har dessutom förtjänat det.
Big time.
Men ändå så har vi hela tiden sprungit in i varandra när vi gjort allt för att springa i motsatta riktningar.
För ibland vill livet en så väl att det låter en träffa någon som ser färgerna i det du berättar.
Som förstår utan att man behöver säga något och som hör melodin även om orden kommer utan noter.
Det kanske bara tar en stund innan stämmorna faller sig rätt och musiken synkar perfekt.
Jag har släppt in honom i dom mörkaste delarna av mitt inre.
Han är en av få som kan lägga sig brevid mig och stilla min dödsångest med sina hjärtslag och tysta mig så pass att det enda jag hör är andetagen innanför den mur jag så varsamt byggt upp.
Vi umgås så mycket och ofta att jag är väl medveten om vilka signaler det sänder ut.
Att vi sedan på kvällarna ligger och bedömer tjejer på Badoo, kollar på killar i skäggforum, bedömer rumpor och fnittrar som två som fjortisar åt galna fruntimmer och kåta gubbar.
Det är det ingen som ser.
Precis så där som vänner gör.
Konstant brottas vi med omgivningens fördomar.
Med nyfiknas frågor och redan dragna slutsatser.
Och ibland så skrämmer det folk.
Det borde det inte göra.
Men att det även fascinerar och låter folk avundas det hoppas jag att vi kan fortsätta att leva upp till.
Att vi fortsätter att krossa normen och visa omvärlden att man kan vara bästa vänner.
Kanske rent av själsfränder, trots att man är av olika kön.
Trots att man bara är just det.
Vänner!
Varför blir vi inte bara ihop då när vi är så insyltade och känner så starkt för varandra?
Om vi nu ville det så skulle vi väl vara det skulle jag vilja tillägga.
Jag ska trots allt göra ett försök.
Ett försök att låta er få se vad jag ser.
Det här ord skrivna rakt upp och ner, rätt ifrån hjärtat om en man som jag avgudar.
Men en hjärna olik alla andra jag nystat i.
Med ett hjärta som rymmer långt mer än vad som egentligen behövs.
Jag har sprungit sida vid sida med honom längs gatorna på Manhattan.
Jag har skålat med honom i London.
Jag har njutit till Machine head.
Dansat till Skrillex.
Badat i havet i Ystad.
Firat nyår på en gata mitt stan.
Grillat korv i öppna spisen på alla hjärtans dag.
Spelat kubb på midsommarafton.
Fått upplevt Metallica å smugit runt på skumma krogar i huvudstaden.
Jag har promenerat med honom i central park.
Talat om döden och planerat inför framtiden.
Jag har lyssnat på hans drömmar å försökt allt som stått i min makt för att få se honom le när motgångarna varit för hårda.
På mitt emellanåt egna lilla vis.
Han älskar porslin och allt som hör 50-talet till.
Han kan årtal på byggnader och vet vilket datum Sundsvall brann.
Han har ett sifferminne sällan skådat och kan göra sig förstådd på flera olika språk.
Barnen hans är fantastiska och han är egentligen en av dom få vännerna som besitter egenskaper jag imponeras av som förälder.
Han har drömmar och visioner och skulle kunna prestera i princip vad som helst bara han ville.
Han kan fläta mitt hår, prata hästar med min dotter och få min ändå rätt reserverade Vilda att spontant säga att hon saknar honom.
Han har en hög moral, är egentligen trygg och stark.
Han tror på sig själv å har full koll på rätt och fel.
Med en sund syn på livet och en förmåga att påverka alla som kommer i hans väg.
Han går ingen förbi.
Sida vid sida trots fler motgångarna än jag någonsin kunnat föreställa mig.
Sida vid sida trots alla fördomar.
Trots allas åsikter.
Å tänk att lilla jag trots alla mina demoner och all sjukdom så har jag äran att ha honom som vän.
Å allt här ovan, är vad han är för mig.
Han vet om det.
Han är bara lite vilsen just nu.
Marken kanske skakar och verkligheten knackar på alldeles för hårt.
Men det kommer en tid då han återigen kommer att se samma person som jag ser.
Det kanske regnar nu men utan regn skulle vi aldrig kunna få se regnbågen.
Inte heller få längta efter solsken.
Varenda dag fram till den dagen kommer då han vet hur han ska älska sig själv så tänker försöka visa honom varför.
Outbytbar, min älskade vän ❤️
