Jessica Hedlund -

Sluta aldrig hoppas...

PUBLICERAT: 2014-02-28 TID:< 11:39:08 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Jag sjöng för sköterskorna imorse.

Lite tårar och lite beröm senare så var det dags för nästa handling.

Jag valde idag att säga upp mig från mitt arbete.

Friskt vågat, jag vet.

Men vare sig mitt psyke eller resterande del av min hälsa orkade strida mer.

För första gången i mitt liv gav jag upp.

Gav upp något jag brann för.

Trodde på.

Till er som skapade en egen uppfattning och vred om den kniv ni redan satt i min rygg.

Tack för lärdomen.

Jag trodde inte att jag hade människor av den kalibern i min närvaro.

Men jag vann.

Min börda känns redan lättare att bära.

Min resa slutar kanske här.

Eller så börjar den.

Jag känner mig ändå rätt stark idag.

Jag har fler kapitel som behöver skrivas om.

Omfördelas och kanske stängas.

Att vi formas av händelser i livet står helt klart.

Att erfarenheter gör oss klokare.

Alla alla människor vi träffar kan vi lära oss något av.

Alla motgångar finns och kommer allltid att finnas där för att i slutändan göra oss starkare.

Jag går just nu en av som största striderna i mitt liv.

Jag kommer kanske inte att vinna den.

Men jag ska rocka skiten ur den om det så är det sista jag gör.

Allting börjar falla på plats.

Jag har sett till att det mesta är i sin ordning.

Näsan är ovanför ytan.

Jag har gott mod.

Det är så mycket jag vill göra och uppleva.

Så många känslor jag vill känna.

Så mycket känslor jag vill dela med mig av.

Jag är fan inte färdig ännu!

Kom lycka ❤️

PUBLICERAT: 2014-02-27 TID:< 09:10:50 UNDER: Världens Bästa Jessica » 2 Kommentarer

Ibland händer det.

Ibland blåser världens alla vindar åt rätt håll.

Denna gången blåste dom min väg.

Det är min tur nu.

Gårdagen var ett enda stort lyckorus.

Jag kom på mig själv befinna mig någon helt annanstans.

Långt bort ifrån sjukdomar och långt bort ifrån all jävla smärta.

Det pirrade i hela kroppen.

Jag är just nu starkare än någonsin.

Om en dryg vecka åker jag och världens kanske vackraste jävla man till London.

Dessutom får jag då tanka hjärtat full i massa Linda-kärlek.

Men först ska vi göra Östersjön.

Agnes, Goffan, Stevie, Johan, Sara...

Jag kan aldrig få nog av någon av er.

I juni åker jag och mina fina barn till Mallorca med dom bästa föräldrarna en människa någonsin kan vara välsignad med.

Vad vore jag utan er?

I september infinner sig lyckan ännu en gång.

En av mina bästa vänner ska bli fru.

I New York.

Jag tar med mig den där vackra jävla mannen ännu en gång.

Och följer med.

Även hans son och Lova.

Lovas och Piris lyckotjut över den nyheten är oslagbar.

Ett resmål jag har drömt om i hela mitt liv.

Det vänder nu.

Vågar jag vara lite lycklig för en stund?

Kommer något att kunna förstöra det?

Kan alla de faktorer som kan påverka det hålla sig lugn bara för en stund?

Låt mig stanna här.

Jag kan inte minnas när jag kände så här sist.

Ro. Glädje.

Jag ska med all min kraft anstränga mig för att stanna kvar.

Leva i den här känslan så länge det bara går.

Njuta av lyckan i mina barns ögon.

Lyckan dom visar med hela sitt väsen över att mamman är hel för en stund.

Stoppa tiden.

Den vackraste stunden i livet var den när du kom.

Om jag ber dig att stanna.

Gör du det då?

Kanske för alltid ❤️

Moment 22

PUBLICERAT: 2014-02-25 TID:< 08:54:53 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

När ord och handling inte längre går ihop.

När allt blir så motsägelsefullt att man tillslut tappar tråden.

Missar vad som stämmer och vad som är just då.

När det inte längre är svart eller vitt.

När missförstånd och konstanta felformuleringar sätter prägel på tillvaron.

Och ju mer som sägs ju rörigare blir det.

När varje ord måste tänkas igenom, hjärnan måste fokusera om, meningar måste omformuleras och sägas en minst en gång till.

För att komma ut på rätt sätt.

När det man tänker och menar inte blir det som kommer ut när öppnar munnen sig.

Då är det jobbigt att vara jag.

Jag har bara ett sätt.

En färg, en tanke, en känsla.

Det går inte att analysera.

För det är precis vad det är.

Fast det kan verka solklart och hur rätt som helst i mitt huvud så blir det emellanåt katastrof när det ska kommuniceras.

Tänk om det bara kunde ses på ett sätt.

På mitt.

Vad enkelt det vore.

Ibland önskar jag att det gick att stänga av.

Känslan av utanförskap.

Känslan av övergivenhet.

Känslan som gör en så där fruktansvärt rädd.

Rädd för att förlora.

Jag vet dock att jag inte tänker strida mer.

Dörren är inte längre stängd.

Den står på vid gavel.

Var det inte värt det.

Är det inte värt det.

Så vet jag med all säkerhet att jag har gjort allt jag hat kunnat.

Ammunitionsförrådet är tomt.

Garden är nere.

Domarn har blåst av.

Du vann inte.

Minns mig

PUBLICERAT: 2014-02-24 TID:< 18:49:47 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Snarkningar har alltid varit det värsta som finns att försöka somna till.

Nuförtiden vaggar det mig till sömns.

Nuförtiden är det ett rena rama melodin.

Symboliserar trygghet och lugn.

Som för en stund stillar och får min tragiska tillvaro att glömmas för en stund.

Ett tag trodde jag att det slutat fungera.

Aldrig! Det värmer och stillar mer än någonsin.

Jag är på väg tillbaka.

Sakta men säkert.

Jag har bara parkerat i en grop.

En grop fylld med både fysisk och psykisk ohälsa.

En ohälsa jag kanske aldrig kan rå på.

Men förhoppningsvis besegra.

Jag har aldrig i mitt liv blivit så granskad, misstrodd och ifrågasatt.

Det förgör mig.

Men det är väl det som det är meningen oxå.

Så fort det är utrett och avklarat så ska jag berätta min historia.

För er som vill lyssna.

Idag hägrar ingen ångest.

Jag är bara genuint jävla ledsen.

Aldrig har jag i mitt vuxna liv ställts inför kränkningar och förtal i den här utsträckningen.

Men kanske vinner jag något på det i slutändan.

Kanske kommer det så småningom att göra mig lite starkare.

Förhoppningsvis kanske jag lär mig något.

Vad jag redan lärt mig längs vägen.

Av händelser jag varit med om.

Av känslor jag har känt.

Av människor jag har träffat.

Av faktum jag ställts inför.

Är att aldrig döma.

Aldrig oavsett.

Det finns alltid fler berättelser att lyssna till.

Fler sidor att ta ställning till.

Lögner att förstå och sanningar att ta in.

Livet kanske inte är så självklart som man alltid trott.

Jag har egentligen inte tid att sitta här och fundera över det kaos som råder.

Jag borde ta tillvara på varenda minut.

Ge av min tid och njuta av varje ny dag.

Men jag misslyckas.

Rätt hårt oxå.

Men jag är tacksam.

Alltid är jag tacksam.

Ända in i själ och hjärta för er.

Ni som lyser så där härligt.

Jag bara misslyckas med att påminna er om det.

Och visa er.

Jag ska göra allt i min makt för att försöka ställa allt till rätta.

Jag måste bara finna rätt väg först.

Jag måste lära mig att finna livlinor i mitt eget system.

Lära mig att tygla panikjäveln.

Rå på Herr Ågren.

Spöa skiten ur depphelvetet.

Jag måste finns verktygen på egen hand.

Jag måste vända.

Om det så blir det sista jag gör.

Om det finns en himmel så ska jag hitta den där nånstans ❤️

Pappas flicka ❤️

PUBLICERAT: 2014-02-20 TID:< 19:10:17 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Hela tiden lär man tänka på vad man ger kroppen för hjälpmedel att orka kämpa. För att hjärnan ska få den näring den behöver.

Jag vet rätt väl vid det här laget hur mycket jag orkar och när jag kan prestera och inte.

Sömnen och maten är receptets viktigaste ingredienser.

Sover jag dåligt, kanske glömmer att äta så springer herr Ågren ifatt mig fortare än jag hinner blinka.

Vaknade imorse och mådde hur bra som helst.

Om jag kör på som vanligt en dag. Gör massor med saker utan att egentligen tänka mig för.

Utan att ens sätta press på mig själv så craschar jag mot kvällningen.

Vanliga saker, som idag.

Jag har tvättat, städat, handlat, postat brev, lagat mat (!) och fixat lite.

Jag måste komma ihåg att ta det lugnt.

Ha koll på mina värden och lyssna på kroppen.

För nu sitter jag här.

Som ett jävla vrak.

Mitt i allt ringer min pappa.

Min klippa, mitt allt.

Tårarna är ett faktum och luften gick ur mig som när man smäller en ballong.

Och allt jag någonsin drömmer om är att fungera normalt.

Att få vara som alla andra.

Tänk och känna.

Vara lycklig.

Åh vad jag längtar efter den känslan.

Jag minns inte ens längre hur det känns...

När himlen ramlar ner

PUBLICERAT: 2014-02-19 TID:< 13:48:49 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Just nu. Just precis nu så finns det ingenting. Ingen.

Som kan få mig att le.

Som kan få mig att vända.

Tänka annorlunda.

Känna annorlunda.

Jag vet inte riktigt var jag befinner mig.

Vad som är rätt eller vad som är fel.

Jag önskar att jag kunde säga att jag skiter i det.

Att jag inte orkar känna efter.

Men det är oundvikligt.

En del av mig. En del av min story slutar här.

Min sanning tar slut nu.

Jag tänker inte kämpa för dom det berör.

Jag tänker inte strida mot dom som tvivlar.

Inte heller dela med dom det gynnar.

Jag står med huvudet lutandes mot betongen.

Dunkar jag till en gång till så går det i bitar.

Huvudet som numera bara är ett skal.

Tomt skal.

Orken, energin och glöden finns inte mer.

Rörelser går per automatik.

Radiostyrd och lyckas inte prestera mer än vad jag absolut måste.

Tyngd av så mycket skuld att jag allvarligt talat inte vet vad fan jag ska göra åt det.

Herr Ågren och Panikjäveln har gaddat ihop sig.

Rena jävla UFC-fighten.

Bring it, assholes!

Jag vill så väl. Men det blir så fel.

Jag vill ingenting hellre i hela världen just nu än att bara vara.

Frisk.

Upp upp upp!

PUBLICERAT: 2014-02-16 TID:< 13:36:31 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Lördag:

Mitt huvud är som en bergochdalbana.

Livet är som en karusell.

Rätt yrt och risk för illamående.

Om jag åtminstone hade någon form av chans att själv hänga med i svängarna.

Inte allt för sällan lättar vagnen och tippar ur mig.

Där blir jag liggandes.

Blåslagen och jävlig.

På't igen ba.

Hoppar i vagnen med full kraft och skiter i att vänta tills det är fullt.

Varv efter varv.

Jag tröttnar aldrig.

Och så flyger jag ur igen.

Swooosh!

Jag kanske borde prova på barnattraktionerna istället?

Lite lugnare tempo med möjlighet till att kliva av i farten.

Och skulle den tippa så spelar det ingen skillnad lixom.

Livet ger en inga utmaningar.

Livet i sig är den största utmaningen av dem alla.

Ingen dag är den anda lik.

Ingen känsla överensstämmer med någon man känt tidigare.

Varenda dag är en ny en och man borde egentligen vara mer tacksam än vad man är.

Istället ångrar man saker man gjort, gnäller över vädret och oroar sig över framtiden.

Idag finns inget utrymme för vare sig oro eller nån jävla ångest.

Jag har placerat mig själv i den tryggaste safezonen jag har tillgång till. I alla fall en av dom.

Här kan jag ju som vi vet fly från det mesta.

Jag kan låta det kännas en aning.

Jag kan krypa upp i famnen och gråta en skvätt.

Om jag skulle vilja.

Det är så in i helvete jävla tryggt å lugnt.

Ro ro ro!

Balsam för själen.

Söndag:

Imorgon är det måndag.

Fuck!

Give a little

PUBLICERAT: 2014-02-14 TID:< 21:30:38 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

När allt ställs på ända är det inte alltid säkert att det blir rätt när man tänker.

Jag har ofta en del otur när det kommer till just det.

I mitt huvud låter det hur bra som helst.

När jag öppnar munnen kommer det ut exakt det jag har tänkt.

Men tanken bakom.

Anledningen.

Eller själva innebörden, uteblir oftast.

Sen sitter jag där med skägget i brevlådan och undrar varför folk runtomkring reagerar som dom gör.

Jag menade ju inte så som det mottogs.

Sen börjar förklaringarna.

Försvaret sparkar bakut och frustrationen är ett faktum.

Varför kan min min mun inte formulera på det sätt jag menar från första början?

Hur många gånger ska jag försätta mig själv i liknande situationer?

Varför lär jag mig aldrig?

Är jag dum i huvudet på riktigt?

Oftare och oftare ifrågasätter jag mig själv.

Mer och mer.

Kanske är jag inte så stark som jag hoppas?

Kanske var jag inte så bra som jag trodde?

Gropen är rätt djup nu.

Jag börjar tvivla på att jag kommer att ta mig ur den levande.

Ibland frågar jag mig själv om jag ens vill det.

Ja och ja så är det ju.

Men hur och i vilken riktning.

Herr Ågren behöver inte längre slå mig med hammaren i huvudet.

Jag är rätt duktig på att göra det själv. Utan hans närvaro och assistans.

Kanske borde jag umgås med honom lite i alla fall.

Det var ett tag sen.

Vända ut och in på mig själv och syna sömmarna.

Det är mycket kvar att göra.

Så mycket att jag inte riktigt vet var jag ska börja.

Kommer att jag bli hel igen?

Fungera normalt och tänka som vanligt?

Kommer hjärnan alltid vara ett enda virrvarr av idioti?

Jag önskar att jag kunde leva upp till att vara den jag vill vara.

Och ge av mig själv så som jag vill ge.

Jag önskar helt enkelt att jag vore lite bättre.

Men när det kommer till minnen så tror jag däremot att jag är rätt bra.

Jag försöker i alla fall.

Att sprida glada sådana.

Att dela med mig lite av min himmel.

Till dom som behöver det.

Att skratta när det är tråkigt och gråta när det är roligt.

Om man tappar mig.

Kanske rent av förlorar mig.

Så ska man le åt det som var.

Och i slutändan kanske bra lite stolt.

Då har jag lyckats ❤️

Highway to hell

PUBLICERAT: 2014-02-12 TID:< 14:46:38 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Att känna är bra.

Alla känslor är bra.

Vad jag inte har lärt mig ännu är att inte agera mitt i känslan.

Att tänka efter. Känna efter.

Lyssna på samtliga signaler.

För att sedan addera dom och få ut en summa av det.

Att känna och se sambanden.

Se om det finns någon logik.

Försöka förankra känslan med någon form av rationalitet.

Jag har ett känsloregister som ofta spelar mig spratt.

Känner impulsivt, tänker impulsivt, agerar impulsivt.

Ofta ologiskt och ibland helt utan verklighetsförankring.

Det har gått upp många ljus på sistone.

Sedan jag drämde huvudet i betongen första gången.

Både innan och efter att jag drämt huvudet i betongen x antal gånger till.

Jag är känslomässigt störd.

År av känslomässiga våldtäkter har satt sina spår.

Då talar jag inte om vad någon annan utsatt mig för.

Utan vad jag utsatt mig själv för.

Så när det kommer till kärlek är jag rätt helt ute å seglar.

Jag har inte alls kontakt med den delen av mig själv.

En av få delar av mig själv som jag inte kommer att kunna heala.

Jag kan inte visa mig själv vad det är.

Men jag kan arbeta på att försöka vara öppen för att tillåtas bli visad.

Hur man nu gör det?

Jag vet att jag älskar och att jag kan.

Jag vet bara inte hur.

Jag är helt övertygad om att dom runtikring mig inte är medvetna om hur älskade dom är.

Av mig.

För jag är inte helt säker på att jag visar det.

För jag kanske inte vet hur.

Bara att.

Handling säger mer än ord.

Ord har jag, massor.

Idag är jag minimal.

Ynklig som få och tycker att livet är bra orättvist.

Idag anser jag inte alls att jag förtjänar det här jävla helvetet.

Vissa dagar är det rätt åt mig.

Men inte idag.

Jag är bättre än så.

Allt kan man inte ta på

PUBLICERAT: 2014-02-08 TID:< 23:26:38 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Ibland stannar tiden upp en stund.

Livets stora frågor förlorar sin mening och de små sakerna får ta plats.

Hjärnan glömmer det väsentliga och hjärtat får hägra.

Dom stunderna är oftast de finaste.

För mig innebär det att inte ta allt runtikring på så stort allvar och leva lite för stunden.

Allt kan man inte ta på.

Bara känna.

Idag var en sådan dag så jag gjorde det valet.

Jag packade in mig själv och åkte ännu en gång ner till mitt Oxelösund.

Till Johan och Sara. Och Sara.

Här finns det bara plats för leenden och tok.

Och en jävla massa kärlek.

Jag pumpar mitt hjärta fullt i en massa minnen.

Kastar in all underbar vänskap rätt in i systemet.

Lägger all jävla skit åt sidan.

Livet är bra vackert de gånger man kommer ihåg att titta på det.

Se det ur rätt synvinkel.

Nästa vecka kommer att bli tung.

Jag är högst medveten om det.

Men jag har redan nu sett till att även den blir fylld av minnen.

Såna där som man inte vill vara utan.

Nu ska jag mysa vidare här på platsen jag fick ❤️

Ännu en natt...

PUBLICERAT: 2014-02-07 TID:< 22:01:59 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Hon satte sig på min sängkant.

La sladdarna åt sidan.

La ner min telefon på golvet och stoppade i laddaren.

Puffade till mina kuddar, tog av mig mössan och stoppade om mig.

Hon trodde nog att jag sov.

I själva verket var jag bara i dvala.

Urladdad. Slut på luft.

Långt bort från min verklighet.

Jag kan inte låta henne vara så här stark.

Det är jag som ska stå för omsorgen.

Men vi log tillsammans idag.

Fick lite tid med bara varandra.

Jag orkade hålla igång.

Dagen blev varm och fylld med kärlek.

Jag är överlag rätt glad ändå.

Känner mig lugn.

Lite ro.

Jag trodde aldrig att jag skulle känna så här.

Som att tiden faktiskt har ett slut.

Att tacksamheten blir så påtaglig att det blir övermäktigt.

Jag vill inte missa en enda stund.

Inte en sekund.

Jag vill inte vara utan.

Aldrig mer.

Hon är ett av tre bevis på hur bra vi ändå lyckats.

Jag har lyckas förmedla vidare det stora hjärtat jag ärvde.

Av min mor.

Ett hjärta kan aldrig bli stort nog.

Det gäller bara att lära sig att hantera det.

Nu ska jag tvinga mig upp på benen en vända.

Stoppa om.

Krama och smeka hennes kind.

Berätta hur stolt jag är.

Hur vacker hon är.

Hur oerhört mycket jag älskar henne.

Högre än himlen.

Att hon är speciell och unik.

Min stora lilla dotter ❤️

Tills döden skiljer oss åt

PUBLICERAT: 2014-02-06 TID:< 18:55:58 UNDER: Alla goda ting är tre <3 » 1 Kommentarer

Jag fick flera samtal idag.

Jag är saknad. Viktig. Betydelsefull.

Älskad.

Så i helgen åker jag dit och gömmer mig en stund.

I mina vänners galna värld.

Jag ska packa ner mitt hjärta, hjärna och massor med kärlek och åka till Oxelösund.

Släppa min vardag och läka en aning.

Glömma allt som är sjukt.

Njuta av att bara vara.

Jag ska dessutom fatta några viktiga beslut.

Jag trodde att jag skulle passa in.

Igen.

Finna min plats och trivas som förr.

Men jag orkar inte försöka mer.

Jag vill göra mina egna val.

Fatta mina egna beslut.

Välja själv. Var, när och hur.

Vi gled isär.

Ni missade mig och betydelsen.

Stället som var min frizon.

Där jag kunde släppa allt för en stund. Fokusera och försöka komma igen.

Men luften gick ur mig.

Helt.

Jag finner bara oro och besvikelse.

Jag orkar inte bära mer.

Det räcker nu.

Låt mig få va.

Jag behåller min sanningar från och med nu.

Jag delar inte mer.

Jag är jag. På mitt vis.

För er en lögn, för mig kallas det integritet.

Jag skriver min egen historia.

Frånochmed nu är jag frisk.

Imorgon kommer min Lova hem.

Längtan värker så att det gör ont i bröstet.

Tjejkväll, film och massor med mys.

Hela kvällen ska jag fyll med glädje, skratt, dans och kärlek.

Tills sömnen skiljer oss åt ❤️

Överlev mig

PUBLICERAT: 2014-02-05 TID:< 22:35:04 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Mina minnens trädgård är något av det vackraste jag har.

Mitt liv är fullt av händelser och människor jag aldrig vill vara utan.

Skulden och ångern får inte lika stor plats.

Inte lika stor plats som allt vackert skit.

Vackra människor, beundransvärda handlingar och hjärtan i världsklass.

Jag är inte ärlig.

Jag har inte styrkan och ni har inte vetskapen.

Livet blir inte alltid som man har tänkt sig.

Ibland sker saker som ställer allt på ända.

Som får en att ifrågasätta meningen.

Ifrågasätta ödet.

Jag väljer att tro att allt sker av en anledning.

Även fast det händer mig.

Om jag kunde så skulle jag bära den sorg det ger er.

Hade jag luft under mina vingar så skulle jag blåsa in lite under era.

Om jag kunde.

Om jag visste hur.

Idag har jag delat en del av mig med en av världens vackraste människor.

Ibland önskar jag att det kändes annorlunda.

Att vi kände annorlunda.

Ibland önskar jag att tiden räckte till.

Han om någon förtjänar att få veta hur underbart livet egentligen kan vara.

Att det kan var som på film.

Att livet inte går ut på att vara andra till lags.

Att de finns dom som har viljan och styrkan att prioritera istället för att prioriteras.

Men tänk om någon jävel inte älskar honom som jag?

Tänk om någon inte ser honom för den han är?

Kanske kommer det en tid när jag inte kan värna om det?

Kan jag be någon att göra det åt mig?

Missa honom inte.

Han är så värdefull.

Alldeles för naggad.

Var rädd om honom annars ska jag hemsöka er!

Han som idag är en av få som kan min bok.

Som fyller kapitel efter kapitel.

Som är anledningen till att min historia fortfarande lever.

En av min absolut finaste vänner.

Ja tänk att vi tog oss dit.

För jag gav aldrig upp.

Härjade runt bland vaser, porslin och fartbulor.

Varma händer och kramar som kan heala vilken trasig liten tjej som helst.

Men aldrig, aldrig kommer någon av vara så rädd om honom som just jag.

Vi sorterade och landade i en vänskap jag aldrig vill vara utan.

Men jag är så ledsen för den oro jag medför.

För de tårar det kanske ger.

För sorgsenheten hos dina barn.

Men vet du vad?

Tills den dagen ska jag ge allt jag har och lite till.

Jag ska fylla ditt system med allt som är vackert i min värld.

Ge dig minnen du aldrig vill vara utan.

Låt oss börja med London <3

Finns slut?

PUBLICERAT: 2014-02-04 TID:< 07:33:59 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Mycket av mitt fokus ligger just nu på att skapa så många nya minnen jag kan.

Fina, glada och roliga minnen.

Ibland går det bra.

Ibland inte.

Jag är så fokuserad på innehållet i mina egna att jag kanske missar vad jag ger andra.

Ger jag människor runt ikring mig fina minnen?

Om någon skulle förlora mig skulle dom minnas mig med glädje?

Se tillbaka på den tid dom fick med mig som något bra?

Något som är värt att bära med sig.

Minnen värda att bevara.

Såna minnen som man kan plocka fram emellanåt.

Ta på lite grann. Hålla hårt om och kanske gråta en skvätt av den glädjen det gav.

Kanske borde jag börja tänka mer på andra?

Inte låta min egen sorg ta så stor plats.

Utan lägga lite energi på att sprida lite glädje.

Kasta in en massa tok och skratt i folk.

Igår har varit en tung men vacker dag.

Jag slår knut på mig själv om å om igen.

Kämpar så hårt med att hålla modet uppe att jag nästan går itu.

Jag vill inte att nån ska se.

Inte heller veta.

I detta nu sitter bara två personer på hela min sanning.

Kanske borde jag berätta?

Vara så där öppen som jag alltid är.

Låta alla läsa min bok sida för sida.

Men jag kan inte.

Just nu är min betong lättare att forcera på egen hand.

När världen blir så där stor.

Och jag blir så där liten.

Så håller jag krampaktigt i allt det som gör min värld lite ljusare.

Matar allt jag kan på de lysknappar som finns.

Tigger om leenden omkring mig.

Drar i varenda litet finger som sträcks ut.

Som förälder så kommer ofta fasan över en hur livet skulle se ut om man förlorade någon av sina barn.

I mitt sinne är det tvärtom.

Hur skulle deras liv se ut utan mig?

Tänk vad mycket tid jag missat genom att dränka mig i mig själv.

Tänk vad mycket tid jag stulit från dom genom att vara någon helt annanstans.

Igår kväll kramade jag på mina barn lite extra.

Smekte deras kind en extra gång.

Tackar alla jävla höga makter som finns över att dom är just mina.

Och biter mig hårt i läppen.

Nä, gråter som ett barn över att en av dom saknas.

Henne som jag inte kan säga godnatt till vare kväll.

Dottern som fattas mig varenda jävla sekund hon inte är här.

Två veckor är så oerhört lång tid.

Hoppas att hon alltid vet.

Alltid är medveten om hur älskad hon är.

Att hon är lika viktig som de små fast min tid med henne inte alltid räcker till.

Ikväll, igår, idag och varje dag framöver.

Accepterad?

PUBLICERAT: 2014-02-02 TID:< 12:27:50 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

När man är som jag.

Aldrig tyst, konstant full i nya upptåg, idérik som få och med ett känsloregister större än samtliga pizzeriors menyer tillsammans.

Så lär man tänka sig för emellanåt.

Komma ihåg att andra kanske inte fungerar likadant.

Känner på samma sätt eller agerar på de sätt man själv är van vid.

En av de saker jag försöker jobba med är att lära mig gränssättningar.

Andra människors.

Inte trampa på, köra över eller missa.

Jag är inte så bra på det.

Men jag försöker.

Och visst glömmer jag.

Kommer av mig och gasar på mellan varven.

Men det finns med mig.

Kanske behöver jag även bli påmind ibland.

Sen är jag ju som jag är.

Allt för ofta sänder jag ut helt fel signaler.

Försätter mig själv i märkliga situationer och får andra att känna sig obekväma emellanåt.

Jag som far fram som en virvelvind.

Är fysisk som få och sprider gärna mitt tycke åt höger och vänster.

Tar mitt hjärta och dumpar en del av det i de famnar jag passerar och hoppas på att själv få en bit i utbyte.

Älskar hårt och helt utan pardon.

Skickar in all min kärlek i andras system i sån hastighet att alla kanske inte kan parera det.

Hantera eller sortera.

Men jag behöver inte sorteras.

Jag är en öppen bok.

Fylld med sanningar, självklarheter och sarkasm.

En del jävelskap kanske och en del snabba vändningar.

Men svår lär jag väl inte ska vara?

Eller?

Är det jag som är komplicerad? Är alla andra enkla?

Hur är det min egen självinsikt?

Är den aningens skev?

Eller är det för enkelt för att folk ska förstå?

Jag kommer på mig själv blicka bakåt för att sedan se framåt i film hastighet.

Är där samma människor?

Har dom bytts ut?

Vilka är med?

Vilka blev kvar?

Lämnade jag dom?

Blev jag lämnad?

Dom som betydde allt förut, betyder som allt nu?

Alla dom som funnits med sen barnsben, sen mina ungdomsår.

Dom finns där allihopa.

Vi har följt varandras vändningar i livet.

Kanske är det därför lättare att acceptera förändringar?

Men sorgen över dom som inte är med förgylls ständigt av dom som tillkommit.

Dom som lyser nästan så där starkt som dom som funnits där i alla tider.

Jag må bra kaosets egna gudinna.

Men jag har koll.

Lite i fas och hyfsat med i matchen.

För ni vet väl?

Jag kommer igen....