Noll koll
PUBLICERAT: 2013-09-30 TID:< 21:06:31 UNDER: Änglar finns dom?
» 4 Kommentarer
Nu sitter jag här.
På min veranda.
För sista gången.
Imorgon vaknar jag.
För sista gången.
I mitt hus.
Nu har jag ingen koll.
Inte alls. Jag har ingen aning hur det känns.
Vad jag känner eller vad känslorna kallas.
Hela jag är fylld. Med alla känslor som går att känna.
Men nog är jag ledsen allt.
Så in i helvete jävla ledsen.
Men jag vet inte riktigt hur.
Jag har ju ingen koll.
Jag vill bara få det överstökat.
Vara färdig. Nu. Helst igår.
Helst för 9 månader sen.
Jag var till Ikea idag.
Valde ut alla saker till min safe zone.
Min säng.
Fantastiskt kommer det att bli.
Jag kommer att sova som en prinsessa.
I min säng.
För första gången på flera veckor.
Hej då soffan!
En sak till är återställd.
Mitt hår.
Nu sitter det där det sitter.
Nu kan jag må bra av det varje dag.
Imorgon är det dags.
Men jag är rädd. Blir det som jag vill.
Kommer det att kännas som jag hoppas.
Hoppas så innerligt.
Jag tror det. Jag hoppas det.
Men jag vet inte.
För jag har som sagt ingen koll.
Ägna mig en tanke.
Lys lite extra. Skicka all kraft ni har.
Jag lär behöva det.
För min räcker inte riktigt till.
Ingen koll.
Men jag har hjälp.
Och sällskap.
Det håller mig flytande.
Idag.
Imorgon blir åter en bra dag.
En riktigt jävla bra dag ❤️
Välkommen
PUBLICERAT: 2013-09-30 TID:< 07:48:48 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
Nu är det nära. Shit vad det är nära nu.
Samla mig?
Det går inte.
Jag är uppochner, in och ut, bakochfram och varenda nerv är spänd och totalt ostämd.
Musiken lär ju ska vråla ur min fantastiska boombox idag.
Det sista måste ner i lådorna.
Mitt liv är snart helt nerpackat.
Och snart. Snart ska jag packa upp det.
Morgondagen förtjänar ett Ronjaskrik.
God morgon och välkommen!
Helvete, nu är jag snart där!
Sätt er och snurra på den känslan.
Väck mig inte. Inte nu.
Underbara jävla dröm!
Ja allt är en enda röra.
Men jag har lite koll.
Alla känslor har ett namn. En betydelse.
Saker står på sin plats.
Min besynnerliga jävla lampa lyser.
Det går inte att släcka skiten.
Var sak har sin plats.
Och numera vet jag precis var den ska stå.
Det blinkar till rätt ofta nu.
Vackra namn.
Min akilleshäl. Blinka på.
Jag älskart!
Kanske ska jag ge det nya blinket en chans också.
Men jag är försiktig nu.
Jag är ömtålig som satan.
Det vet jag.
Men jag har lite koll.
Igår stod jag och bankade pannan i väggen.
Gå sönder hjärnjävel!
Så sjukt jävla trött på dig!
Idag.
Idag dansar jag till låtar mitt hjärtat tidigare inte kunnat lyssna på.
Idag är hela kroppen på högvarv.
Man lär ska ha varit där jag ha varit.
Där jag är.
Känt som jag har känt. Som jag känner.
Mått som jag har mått.
Må som jag gör.
För att kunna känna som jag gör.
För att uppskatta. Älska. Stoltsera.
Och leva.
Leva som jag ska göra.
Snart.
God morgon och välkommen livet!
Imorgon ses vi ❤️
Drömma
PUBLICERAT: 2013-09-29 TID:< 18:44:04 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Det här har varit en konstig dag.
Den började bra dock.
Pulsen är lite hög. Jag är rätt skakis.
Svårt att sitta still.
Jag vill inte. Jag har ingen ork.
Kom inte på besök.
Jag har inte förtjänat det.
Jag avskyr dig. Jag mår så bra när du håller dig undan.
Förr eller senare kommer jag att finna en väg. Ett sätt. En dörr. En sköld. Som du inte tar dig förbi.
Ågrensjävlahelvete!
Som alltid. När en dag är tokbra så är han alltid nära. Hack i häl.
Dagen efter.
Det behövs inga orsaker. Inga Jessica-bravader. Inga dumma ord.
Han bara är där ändå. På avstånd oftast. Men ibland kliver han fram och ruskar om hela mig.
Ont gör det. Bara hans blotta närvaro får mig att rysa.
Ofta. Ibland. Emellanåt.
Så förtjänar jag hans närvaro.
Hans usla jävla käftsmällar.
Då är det bara att ta emot.
Inte strida. Han vinner ändå.
Jag har näsan ovanför ytan nästan hela tiden nu.
Det är två veckor sedan Panikfan kom ifatt.
Han knackade mig på axeln för en dryg vecka sen.
Fick hela kroppen att rusa och överlevnadsmekanismen spelade på varenda cell i hela kroppen.
Men jag omvandlade det till ilska.
Jag vände på det.
Tog känslan och bestämde mig för att bli arg. Tyvärr fick sig luren ett par sprickor och en vän lite skäll.
Men det var det värt.
Panikfan skrämdes iväg.
Jag har börjat kunna sätta känslor på känslorna.
Veta om det är ledsamhet. Ilska.
Glädje. Nervositet. Rädsla. Övergivenhet. Empati.
Jag har börjar kunna parera.
Låta en känsla vara just en känsla.
Och bara känna den. Just då.
Jag kan med andra ord vara ledsen och gråta. Över en sak. Just det.
Som gjort mig ledsen just då.
När jag lyckas göra så håller sig Panikfan borta.
Herr Ågren, ja han får vara med emellanåt.
Men jag börjar kunna hantera honom också. Lite oftare i alla fall.
Däremot flyr jag fortfarande ibland.
Sover bort det onda.
Drömmer om en värld jag hoppas kommer att bli min verklighet.
Sängen. Den nya sängen. I den nya lägenheten är så viktig.
Allt måste vara perfekt. Precis som jag har tänkt.
För där, där väntar min ro.
Jag hoppas jag lyckas. Kanske får jag lite hjälp av någon vänlig själ.
Som förstår innebörden.
Jag är trött på att vara mig.
Jag vill vara den där glada. Snälla.
Lyckliga. Omtänksamma. Respektfulla. Empatiska.
Som är omtyckt och älskad.
Jag vill dit. Nu. På en gång.
Men allt tar sin tid.
Min tid kommer också.
Det är nära nu.
Så nära att jag nästan kan ta på det.
Bara några få dagar.
Sen vänder det.
Tills dess måste jag låta mig själv vara lite ledsen. Acceptera att det fortfarande gör ont.
För att det är ok.
Sen kan det bara bli bättre ❤️
Lycka i mina Martens
PUBLICERAT: 2013-09-29 TID:< 12:28:20 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
Idag är en bra dag.
En jävla glad bra dag.
Jag lyckades igen.
Jag fann en väg. Utan att det var riktigt meningen faktiskt.
Det vara bara stora hjärtat som slog till igen. Som såg chansen.
Som ryckte tag i mig och sa att låt oss göra någon glad igen!
Och jag fick tillbaka, tusenfalt.
Jag fick träffa en vild liten kille. Egentligen två.
Men den lilla var ju en tjusning bara i sig. Äntligen.
Hellre med än utan.
Jag håller mig till med frånochmed nu.
Jag dansade nonstop i 4 timmar igår.
Housedansade. Inget jävla tralltrams.
Hjärtat log. Log av bara helvete.
Och svetten sprutade.
Jag och Lalle.
Men mestadels ensam.
Men vad gjorde det med ett leende hjärta och med mina Martens på.
En av mina bästa vänner är där nu där jag var för snart 9 månader sen.
Separation.
Att vara tvungen att ställas inför det faktum att man bara får ha sina barn varannan vecka. Kanske tillochmed varannan helg.
Det slutar aldrig göra ont.
Aldrig någonsin.
Alltid saknar man. Alltid längtar man.
Aldrig vänjer man sig.
Man bara lär sig att hantera det.
Våra barn är ju det vackraste vi har.
Det bästa vi har.
Det har funnits gånger. Många gånger.
Alldeles för många.
Som jag på kvällen smugit upp på Lovas rum och lagt mig i hennes tomma säng och gråtit som ett barn.
Min älskade unge.
Nånstans måste man minnas.
Förlita sig på. Invaggas i tryggheten att barnen har det lika bra hos den andra föräldern.
Det kommer att gå.
Jag säger inte att det kommer att bli lätt.
Men det löser sig. Alltid.
För det är det tvunget att göra.
För att prestera maximalt lär man älska striden mer än resultatet.
Den sista idioten är inte född ännu
PUBLICERAT: 2013-09-28 TID:< 11:49:35 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 1 Kommentarer
Alla bär vi på saker som inte syns.
Var snäll alltid!
Hur jävla svårt kan det vara?
Idag är en bra jävla dag!
En arg jävla dag!
Jag kan mer och mer omvandla känslor till ilska. I ilskan växer styrkan.
Styrkan att plocka ihop skiten och komma igen.
En vilja som tänder på alla cylindrar.
Tävlingsinstinkten mot mig själv har alltid varit det som har drivit mig.
Alltid finns det saker. Personer. Händelser som får en att sätta händerna på marken och ställa sig i startposition.
Få hjärnan att gå på högvarv.
Få en att kavla upp ärmarna.
Får adrenalinet att pumpa.
Hela jävla vapensamlingen hamnar i bältet och käften blir slängd av bara helvete.
Jag kan inte hamna där oavsett hur jag själv blir behandlad. Oavsett hur nedstampad jag än är.
För jag har inte den försvarsinstinkten.
Jag är det försvaret.
När det gäller er.
Mina vänner. Min familj.
Det finns inget som berör mig så hårt. Som får mig vilja kasta mig i vilken jävla strid som helst som när det kommer till att stå upp för mina nära.
Stå upp för det jag vet är rätt.
Om man älskar. Om man vet vad det ordet betyder.
Vad det innebär.
Så vänder man inte ryggen till.
Man drar ingen kniv.
Man vänder inte kappan efter vinden.
Det spelar ingen roll om man inte gillar handlingen.
Man kanske rent av avskyr att saker görs. Sägs. Känns.
Älskar du så står du där brevid ändå.
Det är inte upp till dig att döma.
Att avgöra.
Antingen så är man med eller inte.
Antingen så är man en vän.
Eller så vet man inte vad det innebär.
Där är det svart eller vitt.
Det finns inget jävla mellanting!
Idag har min tillvaro fått ännu en ny vinkel i mitt perspektiv.
Fått mig att uppskatta ännu mer.
Glädjas åt hur jävla lyckligt lottad jag är.
Återigen inse hur älskad jag är.
Som fått mig att titta upp på min himmel och se hur många stjärnor där finns.
Och förutom alla fantastiska vänner och mina underbara barn så finns där två stjärnor som lyser starkare än alla andra.
Mina föräldrar.
Min mamma och min pappa.
Som alltid finns där. Aldrig någonsin vacklar. Som alltid tror på mig.
Står upp för mig.
Finns där i alla väder.
Som älskar mig mer än något annat.
Kanske glömmer jag bort att visa ibland.
Att uppskatta.
Men aldrig glömmer jag att älska.
Och jag uppskattar mer än ni någonsin kan förstå.
Jag är så tacksam.
Så in i helvete jävla tacksam.
För att ni älskar mig för den är jag är.
Var och håller på att bli.
Trots mina fel och brister.
Trots att jag vet att min situation just nu vänder ut och in på er.
Orsakar er oro och tårar.
Men utan er fann jag aldrig vägen tillbaka.
Jag är välsignad med föräldrar i världsklass!
Min vän. Det är tufft nu.
Jag vet det. Jag känner med dig.
Mina tårar rinner för dig idag.
Av förtvivlan.
Att jag inte fysiskt kan stå där i striden med dig.
För att jag inte kan putta dig åt sidan och slåss för din skull.
Du är stark. Men för dig är jag starkare.
För din skull.
Min sköld kan ta deras kulor.
Mig kommer dom inte åt.
Jag är med dig hela tiden.
En fot över kanten tillåter jag.
Gäller det båda, då kommer jag.
Mod
PUBLICERAT: 2013-09-28 TID:< 01:00:14 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Hela dagen har jag tänkt. Saknat och våndats.
Jag har inte bloggat.
Det grämer mig.
Jag har inte ventilerat.
Inte sprutat ur mig en massa känslor, tankar och funderingar.
Det blir liksom fel då på något vis.
Lite upp och ner.
Jag har diskuterat bloggen med någon idag.
Någon som inte alls tycker om mig,
Som tycker att hela bloggen är en enda stor skrattfest.
Fylld med lögner och samma sak precis hela tiden.
Hans åsikter bekommer mig inte.
Vad han anser är inte av värde i min värld. Inte alls.
Men samtidigt så fyller det ändå på vad jag själv känner ibland.
Jag tycker ju själv att det är rätt tramsigt.
Att jag ältar sönder mig själv.
Ömkar och vältrar värre än fan själv.
Men några lögner finns det då inte här. Överhuvudtaget.
Jag skriver kryptiskt.
Ja men jag skriver ju för min skull.
Inte för någon annan.
Jag skriver ju för att jag behöver ett ventilationshål.
Och förstår man inte så är det heller inte meningen.
Dom eller den jag vill ska förstå.
Som jag vill ska veta.
Dom gör det.
Det räcker så.
Inte heller vill jag hänga ut folk.
Jag kanske inte vill att alla ska förstå alltid. Inte veta vad jag menar.
Baksidan med att skriva kryptiskt är dock att det lämnar utrymme för tolkningar.
När det inte är svart eller vitt.
Det lämnar utrymme för folk att tro.
Döma.
Dra egna slutsatser.
Jag äger innehållet i min blogg.
Jag äger rätten att berätta hur, vad eller varför.
Har jag skrivit en sak.
På ett visst sätt.
Så är det jag och endast jag som vet hur det egentligen är.
Hur det känns. Hur jag mår.
Vad saker och ting handlar om.
Jag äger sanningen.
Inte du, inte heller någon annan.
Hade jag bloggat tidigare idag så hade det vart ett glatt inlägg.
Jag kände mig helt ok.
Tillochmed nästan lite fin.
I nya toppen och med mina fina lockar.
Men bara nästan.
Men jag börjar tappa modet.
Det känns som att något drar mig tillbaka.
Att jag inte ska framåt.
Jag misslyckas.
Om och om igen.
Hur jag än försöker.
Hur jag än gör.
Det är ju så nära.
Men ändå så långt bort.
Otillräcklig
PUBLICERAT: 2013-09-26 TID:< 19:19:23 UNDER: Änglar finns dom?
» 2 Kommentarer
En av de värsta känslorna som finns tycker jag är inte känna sig tillräcklig.
Att det man gör inte räcker till.
Inte är gott nog.
Att dessutom då har flera barn kan ibland få en att gå mitt itu.
Om det ändå fungerande så.
Att man ibland kunde dela på sig.
Finnas till för alla samtidigt, på en gång.
Att känna att man inte duger.
Duger som man är.
Att vara tvungen att göra sig till.
Lägga till med ett pokerfejs och låtsas vara någon annan.
Är det inte hemskt?
Att man ibland gör så.
För att passa in.
Följa normen och vara en stereotyp.
Jag tror mig för det mesta vara en person som står upp för mig själv.
Jag var det i alla fall.
Som alltid vågat stått för mina åsikter och varit mig själv.
I alla väder.
Frågan är ju bara just nu.
Vem är jag då?
En människa utan självförtroende, utan självkänsla, utan värdighet och utan glädje?
Eller kan man vara olika personer?
Hamna i nån slags grop där man är en person och sen när man klättrat upp ur gropen så är man någon annan?
Inte ens samma person som när man hamnade i gropen?
Hur funkar det egentligen?
När man tänker så blir det så bra.
Känns så bra.
Sen blir resultatet ett helt annat.
Jag vill så väl. Vill alla väl.
Men det blir ibland så fel.
Och inget påverkar min ångest mer än de fel jag själv gör.
Kanske skuldbelägger jag mig själv lite väl mycket ibland.
Men oftast är det mitt eget fel.
Gav jag för mycket.
Gav jag för lite.
Var jag inte snäll nog. Hjälpte jag inte till. Lyssnade jag för dåligt.
Fanns jag inte när jag behövdes.
Det är mitt eget fel att jag från början ens hamnade där jag är nu.
Att jag tillät det att ske.
Att jag tillät det att gå så långt.
Att jag inte stod upp för mig själv och det jag anser är rätt.
Att jag inte var mer rädd om mig själv.
Hur många bra dagar jag än har.
Hur bra jag än mår mellan varven.
Hur mycket jag än ler.
Hur många äkta skratt det ändå kommer ur mig.
Hur glad jag än må verka.
Hur ofta jag ändå svarar att jag mår rätt bra.
Så är jag fortfarande ganska liten.
Fortfarande lika sårbar.
Jag är bara stark emellanåt.
Inte hela tiden.
Jag är fortfarande stolt.
Så stolt att jag ibland blir vansinnig på mig själv.
Ledsen på mig själv.
För jag är fortfarande fruktansvärt ledsen.
För allt.
Ett steg i taget
PUBLICERAT: 2013-09-26 TID:< 08:32:43 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Winnerbäck skrålar i lurarna den här morgonen.
Men idag får han mig att le.
Texterna får mig att se tillbaka med glädje.
Gråt inte för att det är över. Le åt att det faktiskt hände.
Jag är ju trots allt en välsignad jävla människa.
Jag har världens i särklass bästa föräldrar.
Dom finaste barnen som går att tänka sig. Tre stycken dessutom.
Underbara vänner. Många dessutom.
Och ett stort jävla hjärta ❤️.
Jag har de senaste tre månaderna lärt mig mer om livets baksidor än vad jag har gjort på 30 år.
Livet är inte alltid lätt.
Alla bär vi på saker som inte syns.
Var snäll. Alltid.
Jag har vältrat mig i mina sorger.
Låtit själen trasats sönder.
Slängt ner hjärtat på backen och låtit andra trampa på det.
Jag har sålt all min värdighet för något jag trott på.
Slagit mig blodig för att bevisa.
Jag har låtit all självkänsla och självförtroende glida mig ur händerna.
Jag har gråtit tills jag tuppat av.
Panikat mer än vad som är hälsosamt.
Men jag växer för varje dag.
Min famn som alltid varit öppen kommer att innehålla ännu mer empati.
Ännu mer kärlek och omtanke.
Massor med förståelse.
Kanske också en del kunskap som kan hjälpa. Plåstra om ännu bättre.
Påskynda någon annans väg tillbaka.
Trots total kaos. Med en icke fungerande hjärna.
Så glömde jag aldrig.
Jag slutade aldrig.
Att älska.
Tyck om och älska. Av hela jävla hjärtat.
Mycket och kraftfullt.
Ångra inget. Se istället till att göra det bästa du kan. Nu.
Inte imorgon. Inte sen. Inte vi får se.
Vi uppskattar livet och det vi har alldeles för lite.
Man blir blind tillslut.
När allt serveras och finns där konstant.
Man behöver tappa greppet.
Stå med ena foten över kanten.
Låta sig känna.
Vara ledsen. Känna förtvivlan.
Och det är fasen inget att skämmas över.
Det är inte över ännu.
Jag är långt ifrån hel.
Men jag är en bra bit på väg.
Nästa gång är det jag som står där.
Med en öppen famn.
Som kommer att ta emot dig när du faller och dra upp dig ur skiten med all kraft jag har.
Ni kommer att få igen.
Alla mina totalt outbytbara änglar därute.
För änglar finns i varenda en av er ❤️
Dagdrömma
PUBLICERAT: 2013-09-25 TID:< 19:26:17 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
Den här dagen har gått undan.
Nytta och nöje.
Åkte till solarieöarna och sov en sväng.
Naglarna är fina igen.
Benen, fejset och näsan är hårbefriat.
Bara utväxten på huvudet kvar så är ordningen återställd.
Check check check!
Fick besök av världens bästa föräldrar nu på eftermiddagen så alla sopor är nu körda till återbruket. Check på den!
Hur mycket man än får gjort så känns det nästan inte som om man kommer någon vart.
Men det går framåt.
Allting går framåt.
Hela dagen har varit en bra dag.
Jag har skrattat. Med hjärtat.
Åh låt varje dag bli som denna.
Det börjar bli mörkt och kallt.
Det får mig att längta till lägenheten ännu mer.
Om det nu ens är möjligt.
Det finns dock en liten sak som ännu tynger mig lite.
Den plågar mig inte längre.
Men inte heller ger det mina dagar samma ljus som tidigare.
En vänskap.
Den fattas mig. Varje dag.
Jag ser dock på det med helt andra ögon nu.
Men det betyder inte att jag vill vara utan den. Inte alls.
Vasen är numera fylld med saknad.
Och i brevlådan ligger en stor skopa vänskap och några smulor hopp om en återförening så småningom.
Lådan rymmer även ett litet förlåt.
Kanske ger det även lite luft under vingarna.
Jag har börjat dagdrömma.
Jag tror att det är en stor del av mitt sätt att ta mig framåt.
Jag drömmer om en gitarr.
Om en permanent hårförlängning.
Om saker jag ska göra i min nya lägenhet. Tillställningar jag ska ordna.
Hur jag ska cykla till jobbet när våren kommer.
Jag skulle kunna rabbla hur mycket som helst.
Jag längtar tillbaka till jobbet.
Efter mina kollegor.
Kanske har jag dom bästa kollegorna som går att ha.
Efter mitt skrivbord. Mina saker.
Min vardag.
Allt det är ju en del av mitt liv.
Av mitt snart kanske helt nya liv.
Jag längtar dit.
Jag längtar efter mig.
Egoboost
PUBLICERAT: 2013-09-25 TID:< 08:58:20 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 1 Kommentarer
Efter att ha varit min sons bitch i 2 dagar så är det rätt skönt att lämna pip-Pellen på förskolan.
Jag känner mig lite smått schizo.
Jag är på strålande humör idag?!
Hoppas det kommer fler dåliga dagar om kontentan är så här bra.
Idag tänker jag delge er lite boost.
Egoboost.
Det finns faktiskt saker som ger mig lite luft under vingarna mitt i all kaos.
1. Jag flyttar snart! Yay!
2. Jag funderar fortfarande på om jag ska börja blogga för den där sajten eller inte.
3. Men jag har oxå fått en hint av en journalist om att göra en bok av mina inlägg. Berätta hela min historia.
Hmm ok? Det självförtroende vet jag inte om jag har riktigt :S.
4. Jag har en mailkorrespondans med Mikael Hollsten (Prime i gladiatorerna).
Han tog kontakt med mig via insta.
Har precis på förfrågan skickat mina före och efterbilder. Hur coolt är inte det? Min idol <3
Tack Frida för hjälpen!
5. Nästa helg kommer Bombus. Mina nya idoler. Det här blir tredje gången jag ser dom på 2 månader \m/.
Jag har inflyttningsfest då, har jag missat att bjuda dig så hojta!
6. Jag har världens bäst vänner och världens mest underbara familj!
Sitter på Jaanas balkong nu.
Min balkong.
Drömmer mig tillbaka.
Underbara jävla sommar!
Luren är full med minnen.
Hjärnan är full med microfilmer.
Och hjärtat är fullt med fotspår.
En sommar som har satt sig som ett smäck mitt i hjärtat.
I mitt stora underbara jävla hjärta ❤️
Sista dansen för idag
PUBLICERAT: 2013-09-24 TID:< 20:34:52 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Jag smet ut med soporna nu på kvällen strax innan solen gick ner. Under ett lätt duggregn bland solstrålarna.
Vandrade försiktigt runt i trädgården.
Kollade på blommorna jag en gång planterat. På Rododendron som jag bytte plats på.
Åh mitt älskade hus.
Har jag valt rätt?
Du som valde oss. Vi praktiskt taget sprang in i dig den där kvällen för nästan exakt 4 år sedan.
Nu lämnar vi dig snart.
Du står där troget i all din prakt.
Med din vackra utsikt. Fylld med massor med fina minnen.
Alla planer vi hade. Utbyggnad.
Rusta kök och bygga om.
Alla bullbak till jul.
Med Jenny och hennes barn.
Många hjärtan har passerat din dörr genom åren.
Snart öppnas den för nya,
Hoppas du kommer att göra den nya familjen gott.
Att dom kommer att älska dig lika mycket som jag.
Som jag en gång gjorde.
Sista kvällen närmar sig nu.
Sex nätter kvar.
Spänd av förväntan men tyngd av vemod.
Hjärtat att fullt med så mycket känslor att jag lyckas som sagt inte parera idag.
Jag badade glatt med mina barn innan vårt kvällsmys.
Busade på golvet, målade naglarna och flög flygplan.
Vi sjöng tillsammans. Som förr.
Jag saknar min gitarr.
Kanske ska jag unna mig en ny.
Låta alla känslor spela på dess strängar. Ja, jag ska köpa mig en.
Så småningom.
Sitter på min veranda som så många gånger förr.
Men idag är jag ensam.
Jag och min kaffekopp.
Det värsta jag vet är separationer.
Från både sak och person.
Jag är extremt sentimental.
Jag kan aldrig glömma.
Jag kan bara lära mig att leva utan.
Om jag måste.
Kvällsdans
PUBLICERAT: 2013-09-24 TID:< 17:09:36 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Jag lyckas inte vända om helt idag.
Får ingen bukt på det.
Jag är inte helt uppochner men jag mer ner idag än tidigare.
Men jag antar att jag lär ha såna dagar också.
Det är nästan som om hjärnan straffar hjärtat.
Jag tillät mig vara lite glad. Eller så var jag bara glad helt enkelt.
Kände hopp.
Veta att snart är jag där. Härifrån.
Som att kroppen blir för trött.
Att den inte orkar le längre.
Utan måste pusta ut och vara nere ett tag.
För att sedan komma igen.
De bra dagarna är fler än de dåliga.
Igår var den bästa på flera veckor.
Jag log. Hjärtat log. Själen fick vila.
Planerade nya små hyss.
Nya upptåg.
Som förr.
För en stund var jag mig.
Mig själv.
Det kändes helt jävla underbart.
Jag tänker ofta på min nya lägenhet.
Hur jag vill inreda den.
Ha en himmelsäng som jag alltid drömt om. Massor med kuddar och fluffiga täcken. Små nattygsbord med söta lampor. Ett stort lurvigt överkast.
Min safezone.
Barnens rum. Och köket.
Vardagsrummet, min gamla brudkista ska jag ha som rumsbord.
Jag längtar och vill dit nu mer än någonsin.
Jag vet att själen kommer att få ro där.
Jag vet att jag kommer att må bra när jag väl är där.
Jag fick precis ett sms. Från en gammal och trogen vän.
Mina tårar kan inte sluta rinna.
Hon känner sig otillräcklig.
Vill vara hos mig och saknar mig.
Om du bara visste hur viktig du är.
Att jag alltid bär med mig dig i mitt hjärta. Hela din familj bor i mitt hjärta.
Avståndet i kilometer gör sig påmind men för mig spelar det ingen roll.
Men jag vet att du alltid finns där.
Med både öppen famn, öppet hjärta och öppet hem.
Du är precis som de andra. Mina nära.
Så älskad och totalt jävla outbytbar <3
Jag lär låta herr Ågren dansa med mig idag. Få bjuda till under en låt eller två.
Jag har hela huvudet fullt i tankar.
Det hjälper att gråta. Gråta ut dom.
När barnen har somnat.
Winnerbäck och en massa minnen.
En jävla massa saknad och längtan.
Sen tackar jag för mig för den här gången.
Och hoppas det dröjer tills han knackar på nästa gång.
The only way is up!
Om att vara sjuk i huvudet
PUBLICERAT: 2013-09-24 TID:< 08:41:38 UNDER: Änglar finns dom?
» 1 Kommentarer
Nu har det gått ca en månad sen jag fick min diagnos.
På gränsen till svår depression.
Madrs-S 34 poäng.
Rätt högt dessvärre.
Jag fick min första panikångestattack på bussen på väg till flygplatsen i Alanya. 12 juni om jag inte minns fel.
Då visste jag det inte.
Hjärtat rusade. Skyhög puls. Svettades. Flimrade. Det kändes som om halsen svullnade igen.
Jag trodde då att det kanske var en allergisk reaktion.
Jag trodde på riktigt att jag skulle dö.
Förberedde mig på att ringa hem och säga till mamma att jag var tvungen att stanna kvar. Bli inlagd och kanske inte överleva.
Men hur skulle jag kunna veta?
Jag visste ju inte ens då vilket skick jag egentligen var i.
Nästa gång var på Power Meet.
På lördagen. I juli.
Här nånstans började jag haja att man inte ska må så här.
La i en högre växel. Ångade på i full fart.
Ständigt letande. Sökande efter något som kunde få mig att glömma.
För en stund.
Som kunde få mig att inte känna.
Känna efter.
Fotboll, festivaler, män, alkohol etc.
Ingenting hjälpte, det blev bara värre.
Och värre.
Istället tillkom nya saker som i sin tur eldade på ångesten.
Som gjorde att herr Ågren och Panikjäveln hann ifatt mig.
Oftare. Flera gånger i veckan.
På mitt arbete anade man såklart att allt inte stod rätt till.
Jag fungerade inte.
Systemet stängde ner. La av.
Försökte gömma mig i musiken.
Bakom solglasögon.
Syns det? Ser man att det är fel på mig?
Fet, ful och jävlig dessutom.
Självbilden blev helt skev.
Trots 25 kg minus på vågen.
Mer uppmärksamhet och bekräftelse fick jag än någonsin tidigare.
Ändå försämrades min egen bild av mig själv.
Jag slutade älska mig själv.
Kanske världen vore en bättre plats utan mig?
Kanske mina barn skulle ha det bättre utan mig?
Min chef såg till att jag fick komma till en psykolog. En läkare.
Bli sjukskriven.
Jag tilläts crasha.
Men full punch. Med pannan rätt ner i marken.
Min brist på självrespekt.
Självkänsla och livslust ledde dessutom till att jag knappt kunde hantera barnen.
Ständigt arg och irriterad.
Klarade inte av närhet. Tjat. Gap och skrik. Panik.
Det blev ohållbart.
Men jag fångades upp.
Av vänner. Av kollegor. Av vården.
Av folk som inte blundade.
Som vågade se mig för den trasiga människa jag var. Emellertid är.
Jag vet inte hur jag ska beskriva min vardag.
Hur svårt det är att leva med en depression.
Allt kretsar runt ens eget ego.
Allt handlar bara om en själv.
Inget annat att går att ta in.
Allt handlar om ens egen överlevnad.
För det gör så ont.
Det värker så fruktansvärt.
I själ och hjärta.
Det fanns period då jag inte ens kunde åka och handla. Det finns.
Om dagen var bra kunde jag kanske få till det. Köpa några få saker.
Bara det som var planerat sen långt tidigare. Inget annat.
Jag lagar inte mat. Äter knappt själv.
Byter inte lampor. Tömmer inte brevlådan.
Glömmer konstant bort saker.
Glömmer att äta. Att sova.
Det är så numera oxå.
Men inte alls i samma utsträckning.
Men bassysslorna har jag hela tiden koordinerat.
Barnens mat, hälsa osv.
Utseendemässigt har jag blivit helt maniskt.
Hår, smink, naglar, smycken och kläder.
Jag blev dessutom en relationsmissbrukare.
Som min psykolog så fint kallar det.
Ständigt sökande. Leta och finna.
Avsluta. Påbörja nytt.
Vilket i sin tur lett till att jag heller inte kunnat hantera de relationer jag varit rädd om.
Är rädd om.
Totalhaveri. Mani. Besatthet.
Få mig att må bra, för jag står inte ut med mig själv!!!!
Det hjälper inte.
Jag kan bara hjälpa mig själv.
Omge mig av min familj.
Mina nära. Mina vänner.
Dom som älskar mig utan förbehåll.
Bearbeta. Läka. Pussla ihop.
Sköta medicinering. Ventilera.
Tänka och känna.
Känna efter.
Acceptera att faktum är som det är.
Jag är sjuk.
Sjuk i huvudet.
Dum i huvudet. Det syns inte utanpå.
Det bara känns inuti.
Skadad.
För tillfället.
Värre än vanligt i alla fall.
Men jag kommer igen. Nu.
Lite mer för varje dag.
Var dag är bättre än innan numera.
För jag är fan stark.
Och jag kommer att bli starkare än någonsin.
En bättre människa. Än någonsin.
Agnes vackra ord i min blogg igår fick mig att se på mig själv ur ett litet annat perspektiv.
Ur hennes.
Det var enbart hennes ord.
Hennes version. Hennes historia.
Om mig. Om vänskap.
När den är som bäst.
När alla lampor lyser och famnen alltid är öppen och fylld med värme och omtanke.
Men en uns av bitterhet över dom som blundar.
Över dom som inte bryr sig.
Längre.
Över dom som övergav.
Jag förstår henne. Hon ser min smärta.
Hon vet hur jävla ont det gör.
Men jag vore ingenting. Inte här.
Utan henne. Utan er.
Ni som lyser. Tar plats. Älskar.
Utan er förbannade underbara kärlek.
Mina nära. Mina familj. Mina vänner.
Jag är så tacksam.
Ända in i själ och hjärta.
Ni är totalt jävla outbytbara <3
Bloggrape
PUBLICERAT: 2013-09-23 TID:< 19:25:55 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 1 Kommentarer
Jag får äran att storma er med mina åsikter och ventilera från en vän till min bästa vän...
Att vara en vän att se en annan vän falla plattfall långt ner i avgrunden. Att stå på sidan, ibland maktlös, ibland kunna ge något om så bara något litet.
Små i glimtar av ljus kan jag åtminstone ge dig.
Ett ord, en symbol, en tanke eller en handling!
För vad vore jag som vän om jag inte stod där med en öppen famn utan ödmjukhet eller empati eller engagemang framför allt?
Det är väl ändå det värsta?
Om jag hade ignorerat dig, inte hört av mig eller inte brytt mig om hur du min fina vän mår.
Vem vore då jag och vem vore då DU för mig...
På vägen i våra dalar kommer vi precis som på tåget se människor lämna vårt livs tåg...
Många som vi trodde hade sparat en plats åt oss och som vi hade byggt bo åt i våra hjärtan får helt plötsligt ingen plats alls.
Andra får en gjuten plats i vårt stora hjärta som du med egna ord beskriver.
Jag är glad att jag är din vän och för att jag ser vilken underbar människa du är både i förvirring och i dina toppar.
Och det är just så som dina vänner ska se dig!
Med det stora hjärtat!
Den som vandrar bredvid dig och som inte kostat på sig mödan att begrunda hur du mår är inte ens värd en plats i ditt stora hjärta!
Det finns alltid människor som ska göra sig roliga eller gotta sig i våra sorger kanske för att höja sig själva eller slippa se sina egna problem ... Be dom dra åt helvete!
För är det något du har bevisat, är att trots din situation och det som skapade ångesten och smärtan i ditt hjärtas rum så reser du dig som starkare än aldrig förr.
Det är din styrka!
Ingen kan nu längre förminska den du är!
Eller göra sig lustig på din bekostnad!
För att du bestämmer över ditt liv och du låter inte någon ta plats som tänker göra dig illa längre!
Jag är glad att jag vandrat med dig på vägen.
Bland tårar, ångest, glädje och tomhet.
Jag har sett dig ramlat.
Älskat.
Hatat.
Och med herr Ågren som en jävla följeslagare.
Men nu min fina vän ser jag att du ser ljuset, framtiden, glöden och gnistan.
Den är nåbar men kanske inte riktigt framme men tack vara ditt enorma jobb med dig själv har du hittat vägen.
Vägen tillbaka till den underbara biatch som du är med det stora hjärtat som har plats och värme åt alla som förtjänar det ♡
Jag är så jävla glad över den fan som lyckades ge dig glädje i det här mörkret!
Men så förundrad över dennes agerande..
Hur kan man släppa något så värdefullt?
Hur kan man misstolka så in i helvete att man tappar greppet om vem man har framför sig?
Denne borde kunna ha förmåga att se genom det mörka dystra.
Se förbi den sköld som vi alla använder oss av när vi är vilse.
En famn så trygg borde inte låta sin skatt vandra ensam..
Denna någon borde tänka om.
Se att den värme och kärlek som var dennes var äkta, sann och inte misstolkat eller sorterat...
Beviset finns i avgrunden av den designade paprikan som pryder ditt golv....
Låt inte något så fint passera dig.
Var rädd om alla fina stunder låt dom lyfta.
Se bort från det mörka, se henne för vad hon är.
Den varma och med det stora hjärtat!
Vi ses...
Med några örfilar ett par gliringar och en massa stolthet tackar jag dig min fina vän för att jag fick spela på din spelplan du är en fantastisk vän.
Jag är partisk, en vapendragare de senaste 15 åren och för all framtid ♡
// "Agnes"
Dynamik
PUBLICERAT: 2013-09-23 TID:< 08:11:58 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 1 Kommentarer
Det känns nästan som om hjärtat ändrat takt.
Slår med en helt ny dynamik.
Inte sorgset och långsamt.
Lite fortare och med en bättre rytmik.
Nu när jag väl börjar så är det som om jag inte kan sluta.
Som förr.
Stundtals känns det precis som vanligt.
Som att jag ler för att jag faktiskt är glad.
Jag vågar inte känna efter. Inte riktigt.
Jag tar det lite mer för vad det är.
Just nu.
Tar vara på tillfällena och njuter av att vara jag.
Jag har saknat mig.
Nu vrider jag upp volymen.
För att sjunga med.
Dansa till.
Boomboxen spelar härliga toner.
Glad musik. Glada minnen.
Jag höjer inte ljudet för att tysta skallen.
Nu har jag tyst när jag tänker.
Funderar och reflekterar.
Jag får heller inte minipanik om jag glömt hörlurar.
Jag kan åka bil utan att låta musiken vråla ur högtalarna.
Men ibland.
När jag låter mig minnas.
Sakna och känna så spelar jag lugn, sällsam musik.
Sån musik som berättar hur jag känner.
Hur det kändes.
Såna rader som beskriver hur det var.
Hur jag trodde att det var.
Jag ler försiktigt.
Blundar en stund och minns.
Allt det roliga. Alla skratt. De få bra saker jag gjort. Alla resor.
Människor, röster, lukter.
Jag låter mig bara minnas det som var bra. Som gjorde gott.
Det som får hjärtat att le.
Jag är nånstans tacksam.
För den här resan.
Den är långt ifrån över.
Men jag kan redan blicka bakåt och se förändringar.
Känna och förstå på ett helt annat sätt.
Tacksan för alla människor som stöttat.
Tagit plats. Lyst och lyssnat.
För formen de hjälpt mig att gjuta.
Tacksam för den jag håller på att bli.
Det kan ju trots allt bara bli bättre.
Nu packar vi ner det gamla.
Nästa vecka packar vi upp nytt.
Nästa vecka börjar det som kommer att bli mitt nästa kapitel.
Kapitlet om början på slutet.
