Mina änglar och jag!
PUBLICERAT: 2014-09-29 TID:< 01:21:57 UNDER: Änglar finns dom?
» 3 Kommentarer
#härifråntillevigheten ❤️
Hur jag än vänder och vrider på det så skulle jag aldrig ha velat varit utan.
Att mentalt crascha har lärt mig så oerhört mycket om livet.
Att sedan få cancer lärde mig hur skört livet egentligen är.
Var fann jag styrkan att gå upp ur sängen varje morgon de dagar jag inte ens trodde att jag skulle få uppleva min nästa födelsedag?
Hur orkade jag fortsätta?
Snart, mycket snart fyller jag år.
Det ska jag fira med pompa och ståt.
Om så ensam, jag ska fira.
Fira att jag lever!
Det finns dagar jag inte ens minns hur jag tagit mig till sjukhuset.
Alla ambulansfärder.
Operationer.
Röntgen.
Prover.
Sprutor.
Injektioner.
Blod.
Gift.
Mediciner.
Ärr.
Men ärren i hjärtat är värst.
Var fann jag styrkan de dagar jag var helt säker på att mina barn skulle få det bättre om jag inte längre fanns?
Jag kan inte se tillbaka utan att det värker i hela min själ.
Utan att tårarna sprutar och hjärtat går itu.
Ändå skulle jag aldrig vilja vara utan.
Det gav mer än det tog.
Tack vare alla er!
Alla nya bekantskaper.
Alla vänskapsband som återupptogs.
Alla stora hjärtan där ute som visat mig hur vänskap ser ut från sin absolut finaste sida.
Att medmänsklighet var så vacker hade jag ingen aning om.
Linda S- Kärleken som sträcker sig ända över sundet.
Lina- Ditt sms efter att jag berättade om min sjukdom. Vänskapen som består år efter år.
Marie- Glassen på verandan. Isen mot bröstet.
Emma- Få gånger känner jag mig så hemma som hos dig.
Cicci och Anna- Ni fick mig att dansa i mina Martens.
Stevie- Jade och glädjetjutet när jag äntligen fick goda nyheter. Din tid, framförallt. Vasen!
Jane- Det fina fatet och tvättkorgen.
Gülay, Tülay och Narin- Maten och skratten.
Malin- Du älskade mig fortfarande.
Frida- Du och din gud slutar aldrig att tro på mig.
Tony- Du lyssnar alltid.
Anton- Du älskade mig när jag förtjänade det som minst.
Lallo- Du visade mig att vänskap är vänskap oavsett.
Jaana- Du öppnade ditt hem för mig och sprang rakt in i mitt hjärta.
Maria V- Alla våra små stunder betyder så mycket.
Jenny- Du och din familj är så djupt rotade i mitt inre.
Johan- Du står alltid ut.
Sara- Du får mig att känna mig vacker. Fuck you till evigheten.
Anna H- Du ser mig alltid.
Linda och Matte- Ni rockar min tillvaro.
Goffan- Din famn å tröst är ovärderlig.
Nick- Din musik.
Vonko- Hela mitt liv.
Linda- Vax, NYC och elskåp.
Sandra- Vi fann varandra igen.
Bäbis- Så mycket sorg genom åren. Så mycket glädje.
Sofie- Kramen på Metallsvenskan.
Malin D- Du ställer alltid upp och finns där. Vilken vas vi fann.
Alex- Mina blåa knän.
Conny- Du står alltid upp för mig.
Agnes- Då, nu och föralltid. En av få som kan få mig att vända.
Jag skulle kunna skriva noveller om er alla och har säkert glömt någon just nu.
Jag hoppas att ni någon gång förstår vad ni har gjort för mig.
Hur mycket ni betyder och hur innerligt tacksam jag är.
Ni är helt jävla outbytbara varenda en av er.
Varenda en ❤️
#härifråntillevigheten ❤️
Ta mig tillbaka!
PUBLICERAT: 2014-09-23 TID:< 09:02:06 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Hemma i Sverige igen.
Hemma i den verklighet jag så frenetiskt flyr ifrån.
Medicinerar huvudet hårt och blundar allt jag kan.
Jag har tankat mig själv full av mina barn.
Myst ner näsan i deras nacke,
Sjungit.
Berättat om den stora staden.
Men just nu hjälper inte ens det.
Jag vill inte ha någon morgondag.
Jag vill inte mer.
Alls.
Jag är inte stark.
Jag är min egen mentala slav.
Återigen står en månads räkningar och stampar mig i ansiktet.
Det går inte runt.
Jag vill inte vara sjuk.
Kanske låter det konstigt eftersom jag precis kommit hem från en fantastisk semester.
Men inte en enda onödig krona har spenderats.
Utan mina föräldrar hade den aldrig blivit av.
Ny behandling väntar och orken är slut.
Viljan finns inte. Just nu.
När hjärnan redan är uppochner.
När själen redan är ut och in.
Så blir varje motgång dubbelt så kraftig.
Jag har alltid trott att så länge det brinner ett ljus i fönstret så kommer jag att hitta en väg hem.
Så kommer jag att överleva.
Modet sviker mig om och om igen.
Jag måste finns en väg upp.
En väg ut. En väg hem.
Släppa taget.
Det kommer inte att bli som förr.
Jag kommer aldrig att bli densamma igen.
Alldeles för ärrad.
Alldeles för medveten om livets baksida.
Nålen bränner i armen och huvudet blir alldeles yrt.
Jag längtar efter livet.
Saknar.
Och minns.
Minns hur det kändes.
Minns lukter, smaker,
Minns livet hur det en gång var.
Ta mig tillbaka dit!
I en annan värld
PUBLICERAT: 2014-09-19 TID:< 06:52:19 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Sitter på en balkong 21 våningar upp och lyssnar på New York.
Här hörs inga sjukdomar, ingen ångest.
Här kan jag gömma mig bland allt liv.
Jag visste inte om jag skulle ta mig hit men jag visste att jag skulle förälska mig i staden i samma sekund som jag satte ner fötterna på amerikansk mark för första gången.
Jag är inte frisk ännu.
Men jag är utan behandling under nästan 3 veckor.
Kroppen får chans att ta igen sig och komma igen ännu starkare.
När jag kommer hem ska jag lämna nya prover och därefter avgörs det hur den närmsta tiden kommer att se ut.
Nåväl, just nu skiter vi cancer.
Imorgon blir min älskade Linda fru.
På Manhattan, i New York!
I måndags var vi på National museum of history. Vilken grej!
Efter det vandrade vi igenom Manhattan lungor, Central Park.
För att sedan åka tub och kolla på Freedom Tower och Ground Zero.
Det var tungt.
Tänk så många barn som förlorade sina föräldrar.
Så många människor som förlorade någon eller några som fick deras hjärta att slå lite extra hårt.
Medan jag gick där och strök mina fingrar längs namnen på monumenten så mindes jag mina barns födslar.
De tre största händelserna i mitt liv.
Och mina små, dom fattas mig i varenda steg.
Finns med mig i varenda andetag.
Men så mycket kvalitetstid jag får med min stora flicka.
Så mycket närhet, kärlek och glädje.
Hon fullkomligt sprudlar!
Jag behövde det här, hon behövde det här.
Vi behövde det här!
Vi ska heller glömma att jag tog med mig en av min världs vackraste människor.
Och hans son.
Vi behövde oxå det här.
Vi lämnade allt sjukt hemma och tog med oss det som är bra.
Det är mycket med oss som är bra!
Och förhoppningvis så blir det nu bättre.
Ännu bättre.
Nu ska jag ge mig ut och älska den här platsen ännu mer ❤️
I min rustning
PUBLICERAT: 2014-09-11 TID:< 07:51:44 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
När satte jag på mig den här rustningen?
När försvann min godtrogenhet?
Sen när fan blev jag pessimistisk?
Muren är högre än någonsin.
Rustningen sitter som ett smäck
Varenda egg är sylvasst.
Vallgraven är full med farliga jävla demoner.
Inte ens här går det längre.
Lusten sviker mig.
Jag kan inte skriva om vad jag vill längre.
Jag kan inte släppa in er mer.
Inte någon.
Jag blev så officiell att jag inte förstod konsekvenserna.
När det enda jag ville egentligen var att lätta på trycket.
Jag fann en kanal att där allt kunde passera.
Modet sviker mig.
Jag hamrar hårdare än någonsin och ser våldsamt till att rustningen sitter som den ska.
Bygger på lager på lager och funderar på om ens jag någonsin kommer att våga titta över min egen mur.
Jag släpper inte garden.
Kanske men bara kanske att jag lossar på den hake som håller bron över vallgraven uppe.
Ibland.
Men aldrig obeväpnad.
Vad gjorde mig så sårbar?
Varför slutade jag att släppa in?
Släppa in i det innersta?
Det värsta är att jag börjat släppa ut?
Berodde det på att jag var naken när det hände?
Stod jag där leendes med hjärtat på vid gavel och lät det göra så jävla ont att jag lovade mig själv att det aldrig skulle få hända igen?
Säga vad man säga vill men den här resan kommer att förändra hela mitt liv.
Färga hela mig.
Både på gott och ont.
Just nu vet jag vare sig hur, när eller om jag någonsin kommer ur den här skiten levande.
Antingen så dör jag av det.
Eller så dör jag med det.
Återstår gör dock frågan, vad är värst?
För vinner det gör jag aldrig.
Jag är mitt sinnes egen slav.
Jag är bara min egen härskare ibland.
Inget och ingen kan någonsin förändra det.
Det är bra jag själv som har makten att bestämma.
Hur det ska kännas.
När det ska kännas.
Och om.
Allting handlar om att förse mig själv med förmågan att själv påverka när jag vill härska och inte.
Men sluta slava?
Det händer inte.
Den vackraste stunden i livet var den när du kom
PUBLICERAT: 2014-09-05 TID:< 21:24:47 UNDER: Änglar finns dom?
» 3 Kommentarer
Nu sitter jag och tittar på livet igen.
Funderar på om jag klarar mer bakslag.
Om jag orkar med flera motgångar.
Vilken av vägarna ska jag ta?
Vågar jag chansa på den som kanske leder tillbaka till livet?
Nytt arbete, ny vardag, ny sortering.
Eller ska jag stanna här?
Det är tryggt här.
Här kan jag vila mig på de vingar som bär mig.
Låta sjukdomen styra min tillvaro.
Vågar jag?
Ta ett kliv i en annan riktning.
Bort från det som gör ont.
Eller ska jag fortsätta strida och hoppas att det löser sig tillslut ändå?
Jag önskar att jag kunde säga att allt runtikring är tyst och lugnt.
Att det enda jag kan fokusera på är att göra mig av med cancern.
Men det går inget vidare.
Kroppen är slut nu.
Hjärnan går på högvarv.
Hjärtat är trasigare än på mycket länge.
Det är rätt mörkt nu.
Alla stjärnor lyser inte som dom brukar.
Som dom gjorde.
Släckte jag?
Ikväll kryper jag ner brevid en liten tjej.
Min förstfödda.
Som försiktigt stryker mig över ryggen och starkt säger att allting kommer att ordna sig.
Fast hon saknar som jag.
Hoppas av allt hon är värd.
Och vet mindre än hon borde.
Ikväll talar vi inte om livet.
Ikväll lever vi här och nu.
Ikväll är det hon och jag mot världen ❤️
I mitt underbara ADHD-huvud
PUBLICERAT: 2014-09-02 TID:< 13:07:39 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 1 Kommentarer
Ångest, död, liv, rädsla, trygghet, kärlek, förlust, förväntan, förtvivlan, förnedring, lust, saknad, längtan, oro, glädje, sorg.
Det är namn på olika känslor.
Känslor som styr vad vi gör.
Vad vi säger.
Vad vi är.
Känslor som påverkar hela våran tillvaro.
Skillnaden mellan mig och er är att jag tar med er på djupdykningar in i en ömsom sjuk ömsom frisk hjärna.
Jag tar med gång på gång med er på en resa i mitt inre.
Jag skriver alltid ur en känsla.
Jag kan alltså inte skriva på beställning.
Inte heller planerat.
Utan på ren jävla impuls.
Jag vet inte hur insatta ni är i ämnet ADHD.
Jag har ADHD.
Jag har det.
Men jag ÄR det inte.
Det har gett svar på så många frågor.
Gett svar på varför jag är som jag är.
Det har satt ett namn på varför jag känner som jag gör.
Varför jag ibland gör som jag gör.
Tänker som jag tänker.
ADHD är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.
-Attention Deficit Hyperactivity Disorder-
Man kan alltså inte alltid rå för att man är som man är.
Men man kan lära sig att hantera det.
Hantera sig själv.
Känsloregistret hos en människa med adhd kan liknas vid en förstärkare.
Diskant, bas och volym etc.
Medan en 'normal' hjärna är som en stereo med redan förinställda varianter.
En normal hjärna behöver alltså inte så mycket ansträngning för att justera sina inställningar.
Medans en ADHD-hjärna måste lära sig att justera samtliga och få dom att synka med varandra.
Ångest är en del som diagnosen även erbjuder.
Sjuk ångest.
Dessutom ligger depression även nära till hands.
Inte så konstigt kanske med tanke på att det inte alltid är så lätt att styra samtliga reglage på förstärkaren.
Jag avbryter dig när vi talar.
Antingen så har min hjärna redan räknat ut vad du kommer att säga och redan hoppat över till nästa redan uttänkta samtalsämne eller så är det helt enkelt inte intressant nog.
Ta det inte personligt.
Problematiken ligger hos mig.
Jag kan inte rå för det.
Men jag kan försöka lära mig att tänka mig för.
Men är det sådan hög prioritet?
Är det inte bättre att jag fokuserar på att lära mig de bitar som är väsentliga för att mitt liv ska fungera så normalt det bara går?
Som att lära mig att få ner i varv så jag ens kan lyckas med att somna när det är dags.
Kontrollera min bristande impulskontroll.
Vet du till exempel att det är min brist på kontroll av min impulsivitet som gör att jag är klumpig?
Att min överaktivitet gör mig extremt rastlös?
Ett övervägande drag hos människor med ADHD är uppmärksamhetsstörningar som resulterar i glömskhet och slarv.
Som i sin tur också påvisar att man är otroligt motivationsstyrd.
Att ADHD skulle vara någon form trend är bullshit!
Kanske i folkmun men inte när det kommer till att faktiskt ha det på print.
Har du ens en aning vad en utredning innebär?
Visste du att dessutom går att bevisa med viss vetenskaplig utrustning?
Att ADHD är ett ord som använda allt vanligare och kastat ut åt höger och vänster innebär inte att det är fler som har det nu än förr.
Snarare så har medvetenheten ökat.
Och hjälp kan fås i rätt tidiga stadium i livet.
Jag är alltså egentligen inte uttråkad med vilje eller för att det är tråkigt.
Jag är inte försenad pga brist på respekt.
Jag pratar inte fort, högt och avbrytande pga det skulle vara något jag övat mig till eller pga en vilja att sälja i min själv som en idiot.
Jag glömmer inte saker och slarvar bort grejer för att jag är oansvarig utan för att jag helt enkelt inte behärskar den kontrollen fullt ut.
Jag ältar inte och har ångest lite hit å dit för att jag har hakat upp mig.
Min hjärna registrerar bara helt enkelt allt som innebär känslor i en mycket högre skala än vad du kanske är van vid.
Men allt är inte negativt.
Jag är snabb. Effektiv och noggrann.
Jag tänker mer innan frukost än vad din friska hjärna gör på en hel dag.
Jag kan få en idé och måla upp en färdig plan under tiden som du fortfarande är kvar på vad jag inledde min mening med.
Jag kommer alltså säkert på 99% av hela idéen under tiden att jag berättar det.
När motivation är på topp så är det få grejer jag inte kan lyckas prestera.
Allt utförs snabbt och väldigt noggrant.
En person med ADHD har ofta starka drag från andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såsom Asbergers, OCD och Tourettes.
Eller helt enkelt en av ovanstående diagnoser också.
Jag har starka drag från OCD, tvångssyndrom.
Att jag har ADHD betyder inte att jag är korkad. Inte mer korkad än någon annan.
Jag måste bara hantera mig själv medan du kanske kan flyta igenom livet rätt smärtfritt.
Och ja det är upp till mig att välja om jag vill vara min egna mentala slav eller om jag ska härska över min egen hjärna.
Sen får vi ju inte glömma att ingen är den andra lik.
Det gäller även detta ämne.
Vi är alla olika.
Vi är alla unika ❤️
