Sitter hemma hos min granne och slötittar på tv.

Det dyker upp en reklam med ett par som tvättar bilen.
Skrattandes skvätter dom skum på varandra och ser ut som två snorungar på julafton.
Media kastar återigen stereotyper rätt in i vardagsrum världen över.

Jag säger inte att människor inte är lyckliga.
Jag ifrågasätter däremot hur lycka egentligen ser ut.
Eller är det så vår parterapi ser ut?
Knakar det i fogarna?
Ut och tvätta bilen med er och skvätt skum på varann.

För hur lyckliga är vi egentligen?
Hur många lever egentligen efter uttrycket "carpe diem"?
Hur ofta stannar vi upp i vardagen och ser oss omkring?
Hur ofta värdesätter vi här och nu mer än något annat?
Är lycka för mig samma sak som för dig?

Nej det är ju där skon klämmer.
Istället nöjer vi oss med att jobba på en arbetsplats som saknar inspiration.
Vi bor i den där dyra villan, kör suv och passar upp på våra barns intressen 24/7.
Vi reser av gammal vana till samma ställe på semestern varje år.
Bor på hotellanläggningar som är så stora att vi inte ens vet hur man säger hej på deras språk när vi landar på svenska mark igen 14 dagar senare.

Ibland vankas det midddagsdejter med grannfamiljen och bakfyllan jagar en i 3 dagar efteråt.
Ungarna bråkar om vem som har snyggast cykel och vet hur en Ipad funkar innan dom ens vet hur en skog ser i irl.

Förr i tiden handlade otrohetsaffärer om läppstift på kragen och svag doft av parfym från kavajen.
Nu kan man vara otrogen med 5 st samtidigt på en och samma kväll hemma i egna tvrumssoffan.
Medans frun står och brer kvällsmacka i köket.
Våra barns värld är mer animerad än levande och vi vuxna är ständigt uppkopplade.

Fantastiskt långt vi har kommit.
Jämför var vi är nu jämfört med var vi var för 50 år sedan.
Människan blir smartare och smartare.
Ändå förstör vi världen sakta men säkert.
Inte nog med att vi jagar slut på alla djur för eget behag.
Vi skövlar det som växer här för att vi ska ha något att torka oss i arslet med.
Vi dödar varandra och tillåter oss inte att passera de gränser någon en gång ritade på en karta över det vi kallar vår planet.

Vi medicinerar människor som inte stämmer överens med normen i hopp om att vi ska passa in.
Vi har målat upp en bild om hur stereotypen ska se ut och småtjejer tar livet av sig för att dom anser sig inte passa in.
Samtidigt dör barn av svält världen över medans andra snart åker rymdraket nånstans en weekend.

Människan har under så lång tid varit så desperat efter lycka att man hittat på en gubbe bland molnen som man kallar gud.
Han kan du be till om förlåtelse och genast blev du en bättre människa.
Vi dömer ut människors livsval.
Tvingar människan att skämmas över att man älskar någon av samma kön eller gillar att ha högklackat fast man är en man.
Männen tjänar mer än kvinnor och är dom som anser sig ska styra världen vi lever i.
Barn får bara äta godis på lördagar och andra små liv tvingas stå till tjänst för en man som anser sig få ta för sig fast han fått ett nej.

Sen sitter vi hemma i tvsoffan och rasar över att Katrin kallas oss tjocka och fula.

Det är bara dom tjocka och fula som tar åt sig.

Hallå!? 

Du är för fan inte tjock och ful.

Sluta se på dig själv som något negativt. 

Sluta slå på dig själv för att normen har bestämt vad som är fult och inte.

Du, just du ja... Du är bra precis som du är.

Och sen när är det ok att döma någon baserat på hur man ser ut?

Besitter vi inte betydligt mycket mer än det skal som omvärlden kan se?

Vi lär barn att hata och vi stänger gränserna när länderna brevid utan en enda logisk anledning bestämmer sig för att börja kriga med varann.
Vad hände med här och nu?
Vad hände med den framtid vi vill ge våra barn?
Vad hände med korv och bröd i form av pinnar och blad?
Bibeln, den sagan som säger att man ska vända andra kinden till?
Hjälpte det tyckte vi?
Eller bråkar vi dessutom vems gud som egentligen är gud och hävdar att den andres är fel?!

På riktigt?
Varför älskar vi inte bara?
Varför vidgar vi inte våra vyer och lär våra barn nya språk att kunna tala med varandra på?
Varför är vi så rädda för det vi inte tror oss förstå oss på?
Varför dömer vi någon utan att egentligen veta nånting om deras historia?
Varför fascineras vi inte av hur olika vi är och hur fantastiskt många olika livserfarenheter vi har?
Varför visar vi inte våra barn hur fantastiskt livet egentligen är istället för att lura i dom att det finns monster under sängen?

Den där tvreklamen var tamigfan det sämsta jag har sett och vägrar gå med på att en biltvätt ska symbolisera det som jag tror 

är lycka.

Jag vet vilket håll jag ska gå åt.
Det kommer du inte att göra förrän du inser att människan bara blir smartare och smartare.

Skulle vi gå på gamla vanor borde vi nog bli rädda tillochmed.
För fortsätter vi så här så vi har ingen aning om hur våran framtid kommer att se ut.

Trevlig helg!