Ni vet den där fikan man talar om som aldrig blir av?
Fikat som glöms bort varje gång livet kommer emellan.

Idag har jag haft en sån fika.
Ni vet ibland träffar man människor där kemin stämmer direkt.
Vi kastade känslor över bordet, drack färskpressad juice och pratade i mun på varandra.
Så mycket förståelse och så lätt att byta skor med varann.

Där satt hon.
Hon som känner som jag.
Hon kan inte be mig fånga min värdighet och sätta fast en krok i verkligheten.
Jag kan inte släppa taget och det vet hon.
Hon som känner precis som jag.
Råden vi ger varandra är stöpta med samma erfarenhet och den egna självmedvetenheten är skrämmande.

Hon ser hur ont det gör i mig.
Hon känner exakt hur ledsen jag är.
Att mina känslostormar inte klarar av att röra sig i normal hastighet.
Hon vet att jag får ihop logiken.
Men hon vet att jag inte har en chans mot mig själv.

Att med all sin kraft försöka ta sig ur en känsla kräver konstant fokus.
Att bestämma över sitt eget huvud.
Att vara kapten över sin egen båt.
Att vakna med samma monster som skrämde en kvällen innan kräver sitt mod.
Att sedan separera vad som är ok att känna kontra vad som är ok att göra.
Det kräver disciplin.

Hon berättar exkat hur det känns att fysiskt känna hjärtat gå i bitar.
Hur magin och förväntansfullheten var allt som spelade någon roll.
Hur vet varför jag inte orkar le och förstår varför jag inte kan gråta.
Smärta gör dig starkare.
Rädsla gör dig modigare.
Trasigt hjärta gör dig visare.
Hon vet att jag är rädd.
Men det finns inget ont som inte har något gott med sig.

En dag så kommer någon och skrämmer monstren lite.
Någon som plåstra om såren bättre än någon annan gjort förut.
En dag så ser någon utan förklaring och blåser bort det onda.
Man är inte längre ensam och vindarna är lättare att stå emot med en hand i sin.

Men tills dess så låt oss fortsätta kasta känslor över köksbord.
Lyssna på varandras liv och skapa minnen vi aldrig vill vara utan.
Låt oss hålla varandras händer när det bli läskigt.
En vacker dag så släpper inte handen i andra taget.
Då är det dags att vara modig igen!