Tänk om
PUBLICERAT: 2015-03-12 TID: 23:34:55
UNDER: Änglar finns dom?
UNDER: Änglar finns dom?
Tänk om jag kunde leva som jag lär.
Tänk om jag kunde leva efter mina egna råd.
Tänk om jag kunde få mig själv att inse mitt eget värde.
Höja priset och bara göda själen med sånt man mår bra av.
Tänk om jag alltid kunde ha makt nog över att mig själv så pass att jag plockade ur mig själv ur situationer jag absolut inte ska befinna mig i.
Tänk om jag kunde vända.
Stoppa mig själv och inte låta mig själv spolas ner i ångestspiralen.
Tänk om jag kunde styra mig själv mot lycka. Alltid.
Jag kan min egen hjärna utan och innan.
Jag känner mig själv så bra att jag alltid vet exakt hur jag kommer att reagera.
Innan det har inträffat.
Innan det känns.
Jag kan allt som oftast räkna ut vad som kommer att ske.
Jag kan lika ofta veta hur det kommer att sluta.
Antingen pga att jag är rätt skicklig på att känna på mig.
Eller pga att jag själv har bestämt hur det ska se ut.
Så varför vinner inte intelligensen över det som inte fungerar i hjärnan?
Varför låter man det som är sjukt förhindra en från att bli frisk?
Varför hamnar återigen tillbaka i samma dåliga mönster som man lovat sig själv att bryta?
Varför är man sin egen värsta fiende?
Trots att man alltid är sig själv närmast?
Tänk om jag kunde stanna upp, känna efter, inte bara tänka efter ibland?
Eller känna mindre och tänka mer.
Tänk om jag dessutom kunde sluta känna?
För det är väl det man gör?
Man känner så mycket att det gör ont.
Man tänker så mycket att hjärnan blir överhettad.
Så varför tänker man inte efter innan så man slipper känna så mycket efter?
Jag småspringer genom mitt huvud.
Stannar upp å lyfter på stenar som jag vet gömmer några av dom minnena jag är allra mest rädd om.
Känslan är inte längre densamma.
Jag ler men värmen finns inte längre.
Mitt huvud spelar om och om igen upp samma sekvenser.
Filmer från mitt förflutna.
Bilder fladdrar förbi utan att jag hinner reagera.
Jag slås av saknad.
Jag slås av hur levnadsglad jag en gång var.
Att vägen tillbaka skulle vara så lång och så brant hade jag ingen aning om.
Hursomhelst så börjar jag någonstans komma till sans med att det är okey att vissa dagar bara andas.
Att huvudsaken är att jag andas och att jag vet att det snart kommer en ny dag.
För när dödsångesten är som värst så kan det allt som oftast inte bli värre.
En vis man sa till mig idag att jag måste sluta agera på känsla.
Att jag måste börja resonera med mitt förnuft.
Kanske låter logiskt i era öron.
Men för mig är det näst intill omöjligt.
Än.
Kommentarer
Trackback
