Trasig kropp och lappat sinne
PUBLICERAT: 2015-01-28 TID: 22:54:47
UNDER: Världens Bästa Jessica
UNDER: Världens Bästa Jessica
De senaste dagarna har jag inte härskat över min egen hjärna.
Inte alls faktiskt.
Slavat är vad jag har gjort.
Agnes la vackert orden i mun på mig idag, man vill inte leva men man vill heller inte dö.
Idag åkte jag och hämtade mina barn trots pappa-vecka.
Vi åkte till Ikea och jag fick tanka massor med energi.
Väl tillbaka hemma hos sin pappa var dom ivriga att få visa nya saker på sina rum.
I huset. Huset som en gång var mitt.
På lätta fötter sprang dom upp på övervåningen och mamman efter.
Alla minnen sköljde över mig och saknaden var ett faktum.
Jag saknar det vi hade.
Jag saknar intellektet och drivet.
Viljan och hungern.
Även om det aldrig kommer att bli mitt igen så är jag glad över att kunna se tillbaka och le.
Le över att det hände.
Le över att han hände.
Le över hur otroligt vackra barn det faktiskt gav.
Det har varit ett kämpigt år.
Även för mannen som är pappa åt de två små barnen vars mamma insjuknade i cancer.
Alla teckningar med stegar upp till himlen.
Alla frågor utan bra svar.
Jag hoppas och tror att det ändå har haft något gott med sig.
Att hjärtat om inte så mycket ändå blev något större.
På alla tre.
Värdena i kroppen min är värdelösa och vissa organ har det jävligt kämpigt.
Men jag kommer igen.
Vägen tillbaka är inte spikrak men jag har rätt bra lokalsinne.
Jag har lärt mig så mycket om livet.
Mer än de flesta kanske aldrig får lära sig.
Och tur är väl det ändå nånstans.
Nu måste jag sträva efter att bryta mönster.
Att lära mig att kontrollera mina tankar.
Först då kommer jag att kunna kontrollera mitt liv.
Pusselbitarna faller sakta på plats och jag hör min inre röst ropa högt och tydligt.
Vänd! Sluta ånga!
Skillnaden är att numera vinner jag majoriteten av gångerna.
Ångest, ångest, ångest.
Läran om sig själv och sitt eget sinne.
Kanske är det så?
Ångest är ju trots allt hjärnan sätt att berätta för hjärtat och de övriga sinnena att saker och ting inte är ok.
För inte kan man lära sig av någons annans misstag i den utsträckningen som man kan göra av sina egna.
Inte fan vet man heller vad man går för förrän man har testat?
Förrän man har utsatts och utsatt sig själv för risker och känslor man inte ens trodde fanns?
Inte heller vet man vad kärlek är.
Sån där innerlig jävla kärlek.
Förrän man lärt sig att älska sig själv.
Förrän man har lärt sig att känna med både hjärna och hjärta.
Den finns, jag har sett den ❤️
Kommentarer
- Annika
Tack för att du delar med dig! Det ger mig hopp, glädje, tacksamhet, ödmjukhet och lite jävlar anamma, när det behövs. Så här års brukar jag njuta av att se hur det blir allt ljusare, lite mer varje dag. Snart är det vår, men ännu finns det chans till underbara soliga vita vinterdagar också. Kram
Trackback
