I min rustning
PUBLICERAT: 2014-09-11 TID: 07:51:44
UNDER: Änglar finns dom?
UNDER: Änglar finns dom?
När satte jag på mig den här rustningen?
När försvann min godtrogenhet?
Sen när fan blev jag pessimistisk?
Muren är högre än någonsin.
Rustningen sitter som ett smäck
Varenda egg är sylvasst.
Vallgraven är full med farliga jävla demoner.
Inte ens här går det längre.
Lusten sviker mig.
Jag kan inte skriva om vad jag vill längre.
Jag kan inte släppa in er mer.
Inte någon.
Jag blev så officiell att jag inte förstod konsekvenserna.
När det enda jag ville egentligen var att lätta på trycket.
Jag fann en kanal att där allt kunde passera.
Modet sviker mig.
Jag hamrar hårdare än någonsin och ser våldsamt till att rustningen sitter som den ska.
Bygger på lager på lager och funderar på om ens jag någonsin kommer att våga titta över min egen mur.
Jag släpper inte garden.
Kanske men bara kanske att jag lossar på den hake som håller bron över vallgraven uppe.
Ibland.
Men aldrig obeväpnad.
Vad gjorde mig så sårbar?
Varför slutade jag att släppa in?
Släppa in i det innersta?
Det värsta är att jag börjat släppa ut?
Berodde det på att jag var naken när det hände?
Stod jag där leendes med hjärtat på vid gavel och lät det göra så jävla ont att jag lovade mig själv att det aldrig skulle få hända igen?
Säga vad man säga vill men den här resan kommer att förändra hela mitt liv.
Färga hela mig.
Både på gott och ont.
Just nu vet jag vare sig hur, när eller om jag någonsin kommer ur den här skiten levande.
Antingen så dör jag av det.
Eller så dör jag med det.
Återstår gör dock frågan, vad är värst?
För vinner det gör jag aldrig.
Jag är mitt sinnes egen slav.
Jag är bara min egen härskare ibland.
Inget och ingen kan någonsin förändra det.
Det är bra jag själv som har makten att bestämma.
Hur det ska kännas.
När det ska kännas.
Och om.
Allting handlar om att förse mig själv med förmågan att själv påverka när jag vill härska och inte.
Men sluta slava?
Det händer inte.
Kommentarer
Trackback
