Nu sitter jag och tittar på livet igen.
Funderar på om jag klarar mer bakslag.
Om jag orkar med flera motgångar.
Vilken av vägarna ska jag ta?
Vågar jag chansa på den som kanske leder tillbaka till livet?
Nytt arbete, ny vardag, ny sortering.
Eller ska jag stanna här?
Det är tryggt här.
Här kan jag vila mig på de vingar som bär mig.
Låta sjukdomen styra min tillvaro.
Vågar jag?
Ta ett kliv i en annan riktning.
Bort från det som gör ont.
Eller ska jag fortsätta strida och hoppas att det löser sig tillslut ändå?
Jag önskar att jag kunde säga att allt runtikring är tyst och lugnt.
Att det enda jag kan fokusera på är att göra mig av med cancern.
Men det går inget vidare.
Kroppen är slut nu.
Hjärnan går på högvarv.
Hjärtat är trasigare än på mycket länge.
Det är rätt mörkt nu.
Alla stjärnor lyser inte som dom brukar.
Som dom gjorde.
Släckte jag?
Ikväll kryper jag ner brevid en liten tjej.
Min förstfödda.
Som försiktigt stryker mig över ryggen och starkt säger att allting kommer att ordna sig.
Fast hon saknar som jag.
Hoppas av allt hon är värd.
Och vet mindre än hon borde.
Ikväll talar vi inte om livet.
Ikväll lever vi här och nu.
Ikväll är det hon och jag mot världen ❤️