Ett liv utan
PUBLICERAT: 2014-10-12 TID: 23:27:06
UNDER: Änglar finns dom?
UNDER: Änglar finns dom?
Jag är numera mästare på att ta långa promenader.
I mitt eget huvud.
Ibland väljer jag att gå längs vägen med massor av fina minnen.
Jag brukar trivas där.
Det finns så mycket att se tillbaka på och vara tacksam över.
Men allt för ofta går jag där alla mörka minnen gömmer sig.
Börjar sakta inse att det ofta är den vägen jag väljer att gå längs.
Alldeles för ofta besöker jag de platser som gör mest ont.
Jag har mer och mer börjat inse att de flesta framsteg som jag gjort inte längre finns kvar.
Jag sover inte längre i sängen.
Jag har jättesvårt för att sova borta igen.
Jag skyr mörker mer än någonsin.
Jag sover så fort jag får minsta lilla tid över.
Jag ser inte fram emot något.
Ingenting lyckas göra mig glad.
Jag får ingenting gjort.
Jag medicinerar bort mina känslor så hårt att jag Ibland blir helt likgiltig.
Panikångestattackerna har börjat öka,
Ibland flera gånger om dagen.
Ibland vaknar jag av det.
Hjärtat rusar, svetten sprutar och hela kroppen känns alldeles uppgiven.
Jag är rädd för att vara ensam.
Att sova ensam.
Hemska jävla mardrömmar jagar mig varje natt.
Det är inte bara någon 'fas'.
Det har varit så en tid nu.
Jag har bara valt att blunda för det.
Att själv konstatera det gör det ännu mer påtagligt.
Jag gråter flera gånger om dagen utan någon direkt orsak.
Inte heller vet jag just nu hur jag ska ta mig ur den här spiralen.
För varje gång jag försöker ta mig upp så trillar jag ännu längre ner.
Jag har lite svårt att placera vad som är jag.
Vem jag är och vad jag känner.
Vad är sjukt och vad är friskt?
Hut skulle det kännas utan tabletter?
Jag vågar inte ta reda på det.
Jag längtar dyrt ett liv utan mörker.
Ett liv utan sjukdom.
Ett liv utan panikångest.
Ett liv utan cancer.
Ett liv utan ensamhet.
Jag vill börja leva.
Inte bara överleva.
Kommentarer
- Anna
Kom hit så kan vi dela tårar, tankar, ångest, svett och kampen om livet
Trackback
