Ja jag har svårt för bloggar med rosaskimrande kärleksförklaringar. Framförallt där man vet att hälften bara är en fasad man visar upp utåt.

Men jag tänker skriva några rader. Om en man, till en man, min man (läs pojke).
Vi har knappast en falsk fasad. Här skymmer vi ingenting. Jag tror allt och alla har en helt sanningsenlig insyn i vårat förhållande. Vi kanske inte är som alla andra. Han är inte som alla andra. Men jag har lärt mig att anpassa mig efter hans originalitet. Och jag lär än idag. 

Jag har blivit förbannat dålig på att visa honom min uppskattning. Jag bara tjatar och gnäller om vartannat. Jag dumförklarar honom också. Och ja han är inte den vassaste kniven i lådan många gånger men vem är jag att döma ut honom för det. Han står ut med mig, varje dag. Vem fan skulle orka det liksom?

Jag är en arbetsnarkoman. Det sliter på "oss", det tär på vårat förhållande.
Men jag kan inte förmå mig att lägga mitt arbete helt åt sidan. Jag hoppas att vi kan finna en balans.
Jag hoppas att han ändå kan se att min första prioritet är familjen. Mina barn och honom själv.

Jag önskar att när han läser det här så kanske han tänker efter. Innan han hinner tänka att jag är en tönt som skriver om just det här, kärlek.
Vem fan trodde att det skulle vara enkelt? Att dela sitt liv med någon annan. Att inte bara tillgodose sina egna behov utan även någon annans?

Inga kan gnäbba som vi. Andra kan tom uppleva det som att vi bråkar. Medans vi kan titta på varandra i efterhand och fnittra till när det påpekas -Vadå bråkat? -Vi diskuterade ju bara!
Och inga kan vara så oense om saker och tycka så jävla olika som vi. 
Det är helt jävla otroligt hur olika vi är men ändå verkar det som att vi synkar när man minst anar det.

Sen har jag lovat mig själv att börja tänka mig för. Ingen kan väl häva ur sig som jag.
Så fula saker som jag kan säga har säkerligen inte ens majoriteten svenskar i sitt ordförråd.

Så mycket kärlek jag ser varje gång du ser på din dotter. Den lilla skapelsen, miraklet som vi skapat tillsammans. Älskat, pippat, fjässat, luggit, knullat kalla det vad ni vill. För tro det eller ej så var det just kärlek som gjorde att hon blev till.


Nu har vi träffats i över 4 år. Snart är vi inne på mitt personliga rekord.
Jag brukar lessna. Flyga iväg och inte finna en väg tillbaka.
Jag vet att jag nämnde till min bästa vän häromdagen att jag inte visste om jag älskade. Om jag bara fann mig i det?

Det var en stund av sinnesförvirring. Jag älskar. Och jävlar ja vad jag älskar.
Jag kan knappt leva med dig. Men aldrig vill jag ställas inför det faktum att behöva leva utan dig.

 

Tvivlar du? Undrar du? Önskar du? Älskar du?


Om jag kunde få ner det på papper med lite musik till så skulle det nog låta ungefär så här!

Ps. My, om jag någon gång får bli fru, kan du fjäska för din gamla musiklärare så att det kanske kan få låta precis så här? :).Ds

Nej natti folks! Älska mer!