Vet ni att en av dom största äktenskapskrascharna beror på bråk och osämja angående ekonomi?
Vi har slagits blodiga här hemma ett antal gånger när det kommer till pengar.
Nu har det dock lugnat ner sig kanske mycket beroende på att ekonomin är betydligt bättre.
Vi har tillsammans ut betydligt mer än snittet, tro det eller ej. Men ändå verkar det fan aldrig räcka till?
Hur fan går det ihop? Sen dras jag över samma kant som min oekonomiska sambo, trots att den enda anledningen till att ens finns en krona kvar här hemma nästkommande lön beror på mig.
Ja det är sant. Helt sjukt!
Spara och slösa, det är vi det!
Men nu går vi mot ljusare tider. Högre löner och förhoppningsvis nya prioriteringar.

Kärleken verkar också gå mot ljusare tider. I alla fall glädjemässigt.
Stämmningen här hemma har vänt som i en handvändning.
Säkerligen beror det till stor del pga mig. Att jag lovat att ändra på vissa irritationsmoment jäntemot karln min.
Och tro det eller ej, men även han verkar ha lyssnat den här gången, på mig alltså.

Det finns dagar då jag funderar på hur fan jag står ut med den där förbannade idioten.
Dagar jag funderar på hur i hela friden karln är funtad.
Ibland lyser det men det är inte en käft hemma.
Dagar då jag vill ta min uppkäftiga dotter och stoppa in henne i garderoben.
Men stop ett tag och se dig omkring?!

Är jag perfekt?
Hell no. Men jag är resonlig. Säg vad problemet är. Förklara hur det känns. 
Kritik är det bästa man kan ge en människa. Endast då ger man den en chans att förändras.
Positiv kritik blir man stark av, negativ kritik kan hjälpa en förändras.
Sen är det ju det där med hur man lägger fram det och hur man formulerar sig.
Jag vet att mina vänner b la drar sig för att ta en orddrabbning med mig ibland (Daniel gör det INTE :)).
Det var i alla fall mer så förr, som jag upplevde det.
Är det för att jag inte tar mig tid och lyssna? Att jag babblar sönder konversationen utan att ge denne en chans?
Eller är deras formuleringar helt bort i tok? Argumenten för lama?
Väntar man för länge med att lätta på trycket så blir det oftast fel och uppblåst.
Då kanske det heller inte blir som har tänkt sig.
Nåja nu blev det offtopic...

Hursomhelst. Hur jävligt det än känns ibland så kan jag inte föreställa mig ett liv utan dig, Daniel.
Varje dag ser jag en ny sida hos dig. varje dag lär jag mig mer och mer om dig.
För varje dag som går lär jag mig att anpassa mig efter dig och inte bara köra mitt eget race.
För varje dag som går så älskar jag dig mer och mer.
Tack för att du älskar mig och står ut med mig.
Du kommer att bli en fantastisk pappa!

Nu går vi emot ett helt nytt era som kommer att förändra våra liv för evigt. På ett positivt sätt.
Att bli föräldrar är stort. Det vet jag, men ändå känner jag mig som en nybörjare.
Den 8 januari är slutdatumet. Ja jag vet man ska inte stirra sig blind på det då typ endast 3% föder på utsatt dag.
Däremot hoppas jag att det inte blir för tidigt den här gången. Så barnet får kika ut i början på året istället för i slutet.
Än så länge känns barndjungeln långt borta. Även om den kommer närmare för varje dag.
Barnvagnar (Phil&Teds), barnsängar (Troll och Stokke), bilbarnstolar (Acta och Maxi Cosi)och allt vad det är.
Bara det är ju en hel vetenskap. Även om jag i dagsläget sen länge vet nästan exakt vad jag vill ha (favvosarna nämnda ovan).
Men vi har varit i startgroparna två gånger innan. Tredje gången gillt!
Jag har däremot lovat mig själv att inte ta i så jag spyr den här gången. Man kanske inte behöver köpa en vagn för 11000 kr osv. Men allt det där får ligga på lut ett tag till.

Jag kommer även att välja en annan väg än majoriteten. Jag kommer inte att vara mammaledig.
Ja du läste rätt. Inte helt. De första 10 dagarna ja. Men sen kommer jag att ha en del av jobbet med mig.
Nu vet jag inte hur mycket tid exakt med någonstans mellan 20-40 timmar/ mån vill jag ha kvar.
Jag vill inte släppa det. Jag vill kombinera både och. Är jag knäpp?
Jag känner ändå någonstans att jag är någonstans i början på något värt att kalla karriär.
Jag har med lite hjälp byggt upp en egen avdelning kan man säga. Började med lite medel och nu växer det i rekordfart.
Jag vill vara med. Det är ju "mitt" race.
Kanske låter helt bort i tok för vissa av er.
Men jag vart för det första så otroligt rastlös när jag var hemma med Lova. Sen handlar det om lite timmar hit och dit.
Och tid finns det massor av i början. Speciellt om man själv kan justera sina arbetstider osv till största del.
Sen beror ju allt på omständigheterna. Att allt går bra, Att vi alla är friska osv.
Familjen går trots allt i första hand, även för mig.
En del av er vill säkert svara -Ja du lilla gumman, vänta och se du bara *klappar på huvudet*.
Men jag behöver inte vänta och se. Jag har varit där. Jag har gjort allt det där.
Inget är säkert det andra likt, men grundstenarna är desamma.
Jag både hoppas och tror att det blir en resa för mig, för oss alla fyra vi aldrig kommer att glömma.
En resa som varar för evigt.



Nej nu tackar jag för mig... och drömmer vidare om en ring jag så länge velat ha....kanske?