Ett enda stort pussel
Jag är en ensamstående numera fyrbarnsmorsa.
Ett multidiagnostiserad psycho.
Det känns som om jag precis börjat lära mig om livet.
Samtidigt som att jag är ansvarig för att dom här fyra barnen ska växa upp till vettiga människor.
Vi varvar vår vardag mellan mammaveckor och pappaveckor.
Lyckligtvis så har vi uppfostrat trygga barn som är vana att anpassa sig.
Äldsta bor hos mig på heltid.
Näst äldsta kommer varannan helg och lov.
Dom två yngsta bor här varannan vecka.
Jag arbetar heltid och har ett extrajobb.
Imorgon när jobbet börjar så är det 14 dagar tills nästa gång jag är ledig.
Det är 21 dagar tills klockan inte ringer 05.30.
Närmsta 2 veckorna innehåller 2 tandläkarbesök, BVC, 2 terapi-timmar, 1 stängningsdag och 2 föräldrarmöten.
Utöver det som vanligtvis utgör vår vardag.
Jag går upp mellan 05 och 06 varje dag.
Dricker en kopp kaffe, tränar 20 min, går ut med hunden, duschar och gör mig i ordning.
Väcker barnen, borstar alla tänder, på med kläder, packar ryggsäck och åker till skola och har dagis och infinner mig på jobbet senast 07.10.
De veckor dom små är hos sin pappa så sover jag 30 min längre. Men inte på helgen för då jobbar jag 20 timmar lördag och söndag.
När dom yngsta är hos sin pappa så passar jag på att hinna med att tvätta, städa och träffa vännerna jag håller av så hårt.
Jag har fem olika behov som konstant ska tillgodoses.
Fem olika viljor, fem helt olika personligheter.
Men jag kommer undan lättare än vad man skulle kunna tro.
Min äldsta dotter, vars vardag jag valde bort när jag flyttade hit för 10 år sedan.
Hennes behov står först och främst hennes pappa för.
Jag kan inte vara annat än evigt tacksam för det.
Även om jag aldrig skulle ha gjort valet att flytta hit om jag då hade insett att jag missar hela hennes jävla uppväxt mer eller mindre.
Lovas bonusmamma, jag hoppas att du läser det är.
Jag hoppas oxå att ingenting av det jag skriver nu kommer som en nyhet.
Att jag uttryckt mig så pass genom åren att du vet vem du är. Även för mig.
Våran situation krävde att jag som mamma fick ta ett steg tillbaka och lita på att du tillsammans med Lovas pappa skulle göra vad som var bäst för min dotter.
Det valet gör att mitt samvete känns lite lättare.
För det visade sig att du gör det precis lika bra som jag om inte bättre.
Tvivla inte på dig själv.
Du gör det du gör helt jävla fantastiskt och är den mamman avståndet förhindrar mig från att vara.
Jag kommer aldrig att kunna sätta ord på den tacksamheten.
Så mellan tandborstar, samvete och brist på tid så händer livet.
Min ekonomi gick rätt ner i botten.
Mina föräldrar hade inget annat val än att ta mig under sina vingar och jag förlorade min självständighet ännu en gång.
Cancer, depressioner, adhd, ocd, ångest.
En jävla massa ångest.
Och kärlek.
Just nu är jag rätt vilsen.
Han som jag bestämde mig för att försöka synka mitt liv med tappade tron på oss.
And so did I.
Tur för mig att jag är omgiven av vänner som konstant pulls me back to safety.
Tur för mig att pappan till dom yngsta har koll på allt. Och även ser till att jag har det.
Tur för mig att mina barn genom sina fäder har stabila fundament.
Annars hade vår tillvaro aldrig klarat av jag kraschade.
Så jag gör det jag gör rätt bra.
Jag glömmer matsäcken ibland.
Handlar nästan bara second hand.
Lagar bara vegansk mat och försöker lära mina barn vad som är viktigt på riktigt.
Att kärlek är den enda lösningen på precis allt.
Imorse vaknade jag med 3 av 4 barn i sängen. Och en hund.
Med fötterna under Lovas täcke.
Vildas arm runt min midja och Elvis inknölad i min ena armhåla.
Den ena täcket låg på tvärsen och mina fötter var iskalla.
This is happiness!
Idag ska näst äldsta åka till sin pappa igen. Helgen är snart över.
Imorgon åker dom små.
Jag avskyr pappaveckor.
Samtidigt som att jag måste fokusera på att ladda om batterierna.
För att det skulle vara enkelt var det aldrig någon som sade.
Bara att det skulle vara värt det.
Så här står jag diagnostiserad med bokstäver som klassas som funktionshinder.
Samtidigt som att mitt höga iq jämnar ut en del av det och får vissa saker att fungera trots allt.
Jag måste med all min kraft anstränga mig för att ta mig ifrån 2 års sjukdom.
Jag måste arbeta röven av mig för att ha mat på bordet och älska mina barn mer än någonsin.
Och det är så mycket jag måste komma ihåg.
Framförallt hälsan.
Det är min förbannade plikt att samarbeta med dom jag delar vårdnaden med.
Det är min förbannade plikt att försöka skapa hela barn så vi inte behöver laga trasiga vuxna.
Det är min förbannade plikt att med dom medel jag har försöka göra världen till en bättre plats.
Om min kaotiska tillvaro kan lära er något så hoppas jag att det är att ta vara på eran första och kanske enda chans.
Alla har inte samma tur som jag.
Kom ihåg det så ska jag försöka komma ihåg veckans första tandläkarbesök.
Over and out.
