Tänk er att simma 25m under vattnet. Du vet att du klarar det utan problem.
Du vet också att du klarar av hur många längder som helst om du får hämta andan däremellan.
Ungefär så känns det.
Jag börjar få slut på luft.
Det kombinerat med duracellkanins-syndromet. Jag bara går och går och går.
Tröttheten och bristen på stimulans gör mig nästintill likgiltlig.

Skuldkänslorna känns emellanåt övermäktiga.
Har jag valt att mitt liv ska se ut så här?
Ett liv där jag håller på att tappa bort mig själv och min egen indentitet fullständigt.
Ett liv som helt och fullt går ut på att tillgodose andras behov.

Att inte kunna äta när man är hungrig.
Att inte kunna gå på toa när man är nödig. Med stängd dörr och ensam (!).
Att inte kunna duscha när man vill och när behovet finns.

Den flätan jag har i håret gjorde jag igår morse?!

Jag byter ca 20 blöjor varje dygn.
Matar båda barnen med ca 3-4 timmars mellanrum. Och aldrig vid samma tidpunkt.
Vilket lite snabbt räknat blir en matning varannan timme.
Bara en sån enkel grej som att ta mig utanför dörren på promenad är en process som tar ca 45 minuter.
Det ska vara rena blöjor, mätta magar, ytterkläder på och en mamma som ser något sådär anständig ut.

Jag hinner dessutom med att tvätta minst en maskin varje dag. Hänga, vika och lägga på sin rätta plats.
Diska minst 2 ggr.
Laga mat 2 ggr.
Plocka undan och röja när det större barnet somnat.
Dra några tag med dammsugaren.
Sköta mitt jobb, vilket innebär en hel del telefonsamtal, mail och problemlösning. Varje dag, mån-fre.

Vid ca 22-23 kan jag göra kväller. Runt 01-02 vaknar ett av barnen och vill ha mat. 30 minuter senare somnar vi om.
Vi 04-05 är det dags igen, mera mat. Och vid ca 7 är det morgon hos famíljen Bengtsson-Hedlund-Westberg igen.

Sen ska jag dessutom hinna med att vara en god fru. Med gott humör och massor med sexlust.

Ge mig mer tid, mer sömn, mer ork, mer lust, mer tålamod och en till famn.
Någon?

Men nu ska ni inte tro att detta är ett gnällinlägg. Inte heller ett tyckasynd om mig-inlägg.
Detta är min vardag. En vardag som garanterat förekommer i majoriteten familjer.
Småbarnsfamiljer.

Jag vill slå ett slag för småbarnsföräldrar. Vilka jävla hjältar!
Framförallt det hemmavarande föräldern.
Och ännu mer specifikt, för flerbarnsföräldrar.
Visst kan jag förstå att det kan vara jobbigt med ett barn. Jag har själv inte upplevt det.
Men det finns ju dem med kolikbarn och andra mer jobbiga faktorer.
MEN det kan aldrig, aldrig jämföras. Det är fortfarande bara en mun att mätta, bara ett barn att trösta, bara en individs behov att tillodose etc.

Jag kunde aldrig förstå. Aldrig föreställa mig hur det skulle bli.
Men inte en gång har jag ångrat mig.
Jag vet att ljuset i tunneln finns där längre fram.
Att framtiden innebär b la rutiner som kommer att underlätta mitt jobb som mamma.
Underlätta våran vardag som familj.

Sen vill jag även belysa att pappan i den här familjekombinationen inte är frånvarande.
Han är ytterst närvarande när han inte arbetar. Han låter mig sova nån timme längre på morgonen.
Och även han är med i både matning, nattning och allt det där runt i kring.
Men han såsom säkerligen flertalet män har inte sina prioriteringar runt ordning och reda som jag har.
Därav är min i vissa fall självvalda ryggsäck så mycket tyngre att bära.

Ändå vaknar jag varje dag och känner mig välsignad. Jag har välsignats med hela 3 välskapta, friska och vackra barn.
Tre barn jag aldrig skulle vilja eller kunna leva utan.
Och hur innehållslöst skulle inte mitt liv bli utan dem?
Innehållslöst och meningslöst.

Dessutom är jag bortskämd. Oerhört bortskämd.
Med en ettåring som är fruktansvärt självständig och som kan roa sig i timmar med typ en penna?!
Och en 6 veckor gammal bebis som bara vaknar 2 ggr/natt för att äta och sen somna om igen.
Så av den anledningen kommer ingen klagan.

Hur slut jag än är. Av både störd sömn och en vardag som går i ett.
Så hinner jag med glädjas och att älska.
Älska innerligt och villkorslöst.


Mitt liv ♥