Jag och säkert resten av Sveriges åtminstone kvinnliga befolkning såg väl på "En unge i minuten" ikväll.
Och det har ju säkert inte undgått någon läsare att även vi födde barn inför kamerorna.
Vi har däremot inte sett materialet ännu så vi har inte satt spiken i kistan om vi vill vara med eller inte.
Jag vill först och främst se hur det hela framställs. Det är ju ändå min upplevelse. Min och Dannes. Vår upplevelse.
En av de största vi varit med om. Och stämmer inte min känsla, min vinkling och mitt minne överens med programmet så vill jag heller inte dela med mig av den.
Sen har ju Danne sina åsikter oxå och ditten och datten :).
Jag tror dessutom att hela förloppet bjuder in till en del skratt oxå dessutom :P. Fet, knäpp och sjukt dålig humor. Jessica i ett nötskal.
Bara det att hålla koll på myggan och sladden under tiden liksom :).
Men visionen är ju att även ni ska få möjlighet att se det.

Vilken känslomässig bergochdalbana det var, hela programmet. Jag grät mig igenom mer än hälften.
Man känner ju så väl igen sig och framförallt när man själv fött barn där, just på den kliniken.
Personalen, rummen, gardinerna som någon nämde, ja allt.
Sanna, den barnmorskan som var med tjejen som blev snittad i slutet av programmet är den barnmorskan som förlöste Elvis. Underbara människa ♥.
Den andra tjejen som var med har jag jobbat med. Och vilken fin förlossning och vad stolt man kände sig. Även fast jag i dagsläget varesig känner eller har någon relation till människan.

Så mycket känslor, så mycket tårar.
Om jag kan förmedla en uns av det som andra frambringar hos mig när jag ser dem föda barn så kommer jag vara stolt.
Stolt är jag förvisso ändå. Även om det inte kommer att sändas. Så är jag stolt över att jag gjorde det och vågade det just då.




Nyfödd Elvis ♥