Nog ser jag mig själv som ganska bortskämd 2-barnsmamma till största del. Men även perfektionen har sina brister.

Jag har genomgått två i princip smärtfria graviditeter.
Första förlossningen tog 7 timmar och den andra tog 2,5 timme.
Ingen av mina barn har (hitills) varit speciellt sjuka.
Ingen av mina barn har hållt mig vaken om nätterna. Inte en en ENDA gång. Hitills.
De är båda friska, välmående och trygga.
Båda två har varit nöjda och glada bebisar som kunnat lekt självständigt och inte hängt mamma i kjolen anmärkningsvärt.

Men när det kommer till mat och nattning så är det emellanåt katastrof.
Lova har alltid varit minimal i maten. Vi pratar bebisålder nu.
Hon sov dessutom första 6 mån i min säng.

Vilda vill inte alltid somna och heller inte äta speciellt mycket. BVC sa till oss sist att börja med mer fullkorn, ha fett i maten osv eftersom att hennes kurva går neråt.
Hon har sovit i egen säng hela tiden. Och i eget rum sen ca 7 mån (om jag minns rätt).
Hon har somnat efter välling utan problem.

Men nu? Sen hon börjat kunna ställa sig upp i sängen vid ca 8 månaders ålder så tar nattningen allt från 10 min till 1,5 timme.
Jag blir galen! Upp till 20 min ok. Men sen, nej vet du vad!
Jag sjunger och smeker hennes rygg och ligger gärna brevid henne och myser en stund.
Men sen får det vara nog.

Jag är som alla andra småbarnsföräldrar en slav under ansvartagandet.
Allt jag gör under de ca 12 timmarna som barnen är vakna under dagen är för barnen.
Passar, byter blöja, leker, matar, lagar mat, passar, byter blöja, leker, underhåller och matar.

Kan inte mamma få 2-3 timmar på kvällen i lugn och ro?
Till att varva ner, ta en dusch ensam osv. Lite egentid.

Kvällarna när barnen somnat är heliga för mig. Jag behöver ladda batterierna och tänka på mig själv en stund för att ha ork och krafter till nästa dag. 
Kan du lilla söta barn inte förstå det?

Hur nattningen gått är lätt att ta reda på.

Antingen går jag nerför trappen och tänker: -Åh min duktiga lilla tjej. Vad stolt jag blir älskade unge!
Eller så tänker jag: -Kan du inte bara stänga igen ögonen, klappa igen korvmojjen och somna...UNGE!
Och ja jag tänker säkert i svordomar också!

Men jag ligger där brevid dig med kramp i armen, torr i munnen av allt sjungande och ett tålamod som borde vara slut för längesen, varje kväll.
Jag må vara eran slav, eran alltiallo, eran pengako, eran uppfödare, eran tjänare.
Men det finns ett finare smeknamn för det.

Mamma.

Ett smeknamn som innebär så mycket mer.
Trygghet, omtanke och massor med kärlek.

Och vet ni vad. Fanns inte kärleken så gjorde jag inte heller allt det där.
Att era behov är viktigast för mig råder det inga tvivel om.
Och jag gör allt jag måste och lite till med glädje.
Utan er finns inget liv.

Men jag vill fortfarande lite egentid på kvällen. Till ljudet av nöjda, trygga och sovande barn.

Terrorist-Vilda med en av sina favvosysslor, leka i kylen.

Lova myser med sin älskade, älskade Ester. Sen somnade de sött tillsammans.


Syskonkärlek. Lova- MEEEEN VILDA!


Det slog mig att jag inte har några bilder på mig och Vilda. Nästan inga alls faktiskt.
Två misslyckade försök senare...

Natti, jobbdag imorgon igen! Eller ska vi kalla det semester?