När solen jagar natten bort
så kryper du intill mig.
Jag gömmer alla tunga tankar
som var där igår.
I liv och skratt du frågar mej
om regnet och om solen,
och svaren som jag ger dig
hade inte jag igår.

Solen som gick ner i kväll,
den ska skina för dig, kära,
och fågelns frihet ska nog visa väg
och det ska bli
mycket ljus och mycket värme.
Tro och hopp det får du med dig.
Många tårar, tunga stunder
är jag rädd för att det blir."

________________________________________________________________

Denna låt kanske inte säger er så mycket. Men mig säger den en hel del.
Min mamma både spelade och sjöng den i åratal för mig när jag var liten.

"Mycket ljus och mycket värme.
Tro och hopp det får du med dig.
Många tårar, tunga stunder
är jag rädd för att det blir."

Myser till tanken att jag trots en stormig "biologisk" pappa (En fullkommlig idiot rent ut sagt),
haft en kärleksfull uppväxt. Där värme, kramar, pussar och närhet varit en del av vardagen.
Min mamma är långt ifrån perfekt. Men kärleken fanns där hela vägen.
Jag är långt ifrån perfekt.
Men jag hoppas även jag kan lyckas leverera vidare det till Lova.
Att hon aldrig ska känna saknad efter mammas kärlek.
Orden -Jag älskar dig, kan i förälder-barn sammanhang aldrig nötas ut.
Det ska sitta i märgen. Det ska vara ord lika självklara som att berätta att maten är färdig.
Den ska vara en känsla man aldrig ska betvivla. Man ska alltid veta.
Man ska alltid känna sig älskad. Det är allas barns rätt.
Och Lova, all min kärlek är din!